Visionen Småland, Sverige och Europa håller än
Den som var med 1994 minns hur moderater och folkpartister stolta talade för EU-medlemskapet inför folkomröstningen ofta med den stjärnprydda blåa flaggan i bakgrunden. Socialdemokraternas hållning kunde liknas vid ett defensivt ja. Vänsterpartiet och Miljöpartiet var hårdföra motståndare till ”superstaten” som gemenskapen ofta kallades.
I dag är debatten annorlunda. EU-kommissionens långtgående regleringsagenda vad gäller rovdjur, skogspolitik eller hållbarhetskriterier för näringslivet har fått entusiasmen för Europaprojektet att falna något högerut. Även om den borgerliga högern i grunden såg och ser i EU samarbetets värde som den primära orsaken till medlemskapet betraktades gemenskapen också som ett verktyg att förändra Sverige. Alkoholpolitiken kunde förändras, skatterna tryckas ner. Sverige, trodde en del, skulle bli mindre socialdemokratiskt med anslutningen. Det var ett mindre väl valt argument eftersom det förminskade den nationella bestämmanderätten på områden (som skatter) som hör nationalstaten till.
Även vänstern och de gröna har gjort en politisk resa. Gröna och även Vänstern ser idag i Brysselbyråkratin om inte åsiktsfränder så just som verktyg för att förändra Sverige utifrån. Där finns teknokraterna som vill kvotera bolagsstyrelser. Där finns tjänstemännen som tror att den gröna omställningen blir av om skogen inte brukas.
Hur ska då den borgerliga Europavisionen uppdateras i vår tid? Det är frågan som Carl Albinsson diskuterar i Varning för Swexit – högerväljarnas kluvna syn på EU. (Timbro) Albinsson noterar den misstro mot federalism och överstatlighet som finns i borgerliga kretsar och som EU-negativa Sverigedemokraterna kan exploatera.
Det går inte, förklaras det, att med ett enkelt ”Ja till Europa-budskap” vinna väljare. Sant: Tal om fred och frihet övertygar inte en ny generation som är född långt efter Berlinmurens fall. EU är 2024 också något annat än 1994. Kommissionen är starkare och beslutandekompetensen har successivt expanderat. Och Storbritannien har lämnat.
”Nu kan gott Moderater och Kristdemokrater påminna om hur kristdemokrater och konservativa ritade och byggde det europeiska huset efter det andra världskriget.”
Nu kan gott Moderater och Kristdemokrater påminna om hur kristdemokrater och konservativa ritade och byggde det europeiska huset efter det andra världskriget. Grundidén gäller än, att stater som avstår en liten del av sin egen suveränitet vinner något så mycket större som makt över gemensamma problem. Ständiga bilaterala förhandlingar mellan en mängd stater skulle aldrig kunna hantera klimatkris, Rysslands hot eller Fastlands-Kinas ekonomiska expansionism.
Samtidigt är EU ett verktyg för att uppfylla de mål som kan ses som nationella. Att öka tillväxten, bevara suveräniteten och minska utsläppen.
Den tidigare kommissionsordföranden Jacques Delors som avled efter jul skrev också boken Frankrike genom Europa som vittnade om hur han betraktades Europaprojektet som ett verktyg för att bevara och utveckla nationalstaten.
Där går skiljelinjerna mot Swexitanhängarna. Isolationism gör nationen svagare. Samarbeten stärker nationen.
Men samarbetet måste också ges ett innehåll: Albinsson själv betonar ekonomi, utvidgning och trygghet som centrala för en borgerlig EU-politik. I varje fall de två första orden känns igen från de första årens EU-entusiasm. Klart är att den inre marknaden varit en enorm framgång, som skapat en större ekonomi. Som skapat värden att fördela. Utvidgningen har trots problembarn som Ungern och Rumänien hållit samman ett Europa som annars skulle ha slitits isär och till delar annars kunde lockats in i en rysk intressesfär. Nu är det Ukraina som står på tröskeln och väntar.
Det finns andra ord från 1994 att repetera i den kommande valrörelsen . Varför inte Carl Bildts ”Hallänning, svensk, europé” som så genialiskt och kortfattat kortfattat beskriver hur det lokala, nationella och europeiska bildar något av en fullkomlig treenighet? Den visionen är lika aktuell 2024 som 1994.
