Vingarnas trygghet behövs

Nyligen sades 30 i extrapersonalen upp. Varslen och uppsägningarna kommer tätt. Konjunkturen slår hårt. Strukturomvandling spär på. Förra veckan beslöt läkemedelsbolaget AstraZeneca att flytta forskningen i Södertälje till anläggningar i andra länder. Omkring 1?000 personer berörs.

Anställningstryggheten blir skörare. Las, Lagen om anställningsskydd, är ett bräckligt skydd. Vad hjälper las när fabriken flyttar utomlands? Vad hjälper las om hela din avdelning inte längre behövs? Vad hjälper las om du vantrivs och vill byta jobb och riskerar att bli den som ”är sist in”?

Det är frågor som ställs av Jan Edling i en nyutkommen antologi som har titeln Jobben kommer och går – behovet av trygghet består (Ekerlids). Den är redigerad av Alice Teodorescu och Lars Olof Petersson.

Svenskar tycker att anställningstrygghet är mycket viktigt. 58 procent av invånarna i las-land håller med om detta. I Danmark svarar bara 32 procent ja på den frågan. Danmark är numera känt som Flexicurity-land. Arbetsmarknadspolitiken är mer inriktad på rörlighet. Folk ska in i arbetslivet och flyta vidare.

Sverige och Danmark analyseras i ett kapitel i boken av Mats Peter Klindt. Han är forskare vid universitetet i Ålborg.

Flexicurity har beskrivits med de poetiska orden ”vingarnas trygghet”. ”Löntagarnas trygghet”, skriver Klindt, ”grundas i mindre grad på lagar och rättigheter runt anställningen.” Danska arbetsgivare har lättare att anställa och säga upp löntagare än kollegerna i Sverige. Tryggheten består i bättre ersättning vid arbetslöshet och bättre instrument för att hjälpa arbetslösa och lågutbildade till nya eller bättre arbeten.

Danmark är som Sverige var på 1960- och 1970-talet, hävdar Klindt. Svensk arbetsmarknad och ekonomi styrdes av den så kallade Rehn-Meidner-modellen. De två LO-ekonomerna skapade ”ett samspel mellan arbetsmarknadspolitiken och en hög rörlighet på arbetsmarknaden”. Människor flyttade från olönsamma till mer lönsamma branscher. Modellen möjliggjorde omstrukturering av hela branscher, som teko, varv och stål.

Men från mitten av 1970-talet kom en stark motreaktion. Modellen fick öknamnet ”flyttlasspolitik”, när många norrlänningar lämnade gårdarna och skogen för industriarbete i de större städerna. Ams blev liktydigt med ”Alla måste söderut”. Las infördes 1974. Tryggheten blev inte längre rätt till arbete. Nu handlade det om rätten till att behålla sin anställning.

Klindt hävdar, att dagens svenska system är bättre anpassat till förhållandena efter finanskrisen 2008. Men den återkommande frågan måste ändå vara om inte arbetslinjen måste omprövas och förändras. Det måste bli lättare för dem som har arbete att våga ta klivet till nästa, bättre anställning. Det måste bli ännu lättare att komma in i arbetslivet. Lösningen är inte bara fler åtgärder, utan också fler arbetstillfällen. Det måste bli lättare för arbetsgivaren att säga upp anställda för att säkra företagets överlevnad.

Om vi ska kunna arbeta till 75 års ålder genom att byta jobb mitt i livet, som statsminister Fredrik Reinfeldt tänkte högt på tisdagen, blir las mest knas.

I sin inledning formulerar Alice Teodorescu begreppet kompetenstrygghet. ”Igår var trygghet något statiskt, i morgon är trygghet att kunna eller tvingas gå, och att göra det med vetskapen om att den egna kompetensen är eftertraktad. Det är trygghet på riktigt”.