Vid nästa kris måste Sverige vara bättre
Lagom till att regeringen utsett Karin Tegmark Wisell till ny generaldirektör för Folkhälsomyndigheten överlämnade coronakommissionen under fredagen delrapport två av dess granskning av Sveriges pandemihantering.
Som väntat blev det inte någon nådig kritik mot regeringen. Om fokus i den första rapporten låg på äldrevården – regeringens strategi att skydda de äldre hade misslyckats – får det sägas att granskningen denna gång var bredare.
Om regeringen var långsam med att tillsätta kommissionen – först var man emot en granskning innan pandemins slut, sedan ville man tillsätta den först efter nästa val, innan man till slut gick oppositionen till mötes – kan detsamma sägas om regeringens hantering av pandemin.
Den svenska pandemihantering bedöms sammanfattningsvis som ”präglad av senfärdighet”, vilket innebar att det ej gick att kraftigt begränsa smittspridningen i inledningsskeendet.
Det gick ”alldeles för långsamt” att komma igång med provtagning och smittspårning, vilket ”försvårade bekämpningen”. Först i februari 2021 harmonierades svensk smittspårning med vad internationell expertis rekommenderat redan under våren 2020. Till en början förlitade sig den svenska strategin också för mycket på råd och rekommendationer.
Men allt ansvar faller inte på nuvarande regerings axlar. Det decentraliserade smittskyddet beskrivs som ”fragmenterat”, vilket lett till oklarheter kring vem som har helhetsansvar. Smittskyddslagstiftningen har inte varit anpassad för att kunna möta pandemier av en så pass allvarlig sort, och hela pandemiberedskapen döms ut som ”undermålig.” Även regionerna får en dos av kritiken då det kallas för ett ”haveri” att provtagning inte kom igång förrän efter den första vågen var över.
”Allt ansvar faller inte på nuvarande regerings axlar.”
Samtidigt konstaterar man dock att hälso- och sjukvården tack vare inte minst de anställdas ansträngningar har lyckats ställa om för att hantera covidsjuka, vilket dock som bekant fått andra negativa konsekvenser i form av både uppskjuten vård och tunga belastningar för personalen.
Men både Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket får kritik för brist på transparens kring brist på skyddsutrustning, vilket kommissionen går så långt att kalla för ett svek mot de vårdanställda.
Kommissionen menar också att regeringen gjorde fel som gav just Socialstyrelsen uppdraget att säkra tillgången till skyddsutrustning, vilken saknade både den organisation och erfarenhet som krävdes. Dessutom gavs uppdraget gavs så pass sent att man förlorade flera veckor av värdefull tid.
Först i februari nästa år – ungefär ett halvår innan riksdagsvalet – kommer Coronakommissionens slutbetänkande, i vilket frågan om ansvar samt regeringens och myndigheternas kommunikation till allmänheten adresseras mer ordentligt.
Men redan vid läsning av de hittills släppta rapporterna framstår domen mot regeringen som tydlig. Regeringen agerade för långsamt, man gjorde för lite – och i det som gjordes skedde felsteg.
Socialminister Lena Hallengren (S) har i en kommentar sagt att hon inte delar kommissionens svidande kritik om senfärdighet och undermålighet. Tanken går osökt till hennes tidigare uttalande att hon inte ångrar någonting beträffande regeringens pandemihantering.
Att ansvaret för den dåliga beredskapen och pandemihanteringen vilar på fler än sittande regering – myndigheter, regioner och även tidigare regeringar – är en sak. Men att försöka friskriva regeringen från ansvar är faktiskt häpnadsväckande.
