Vi måste värna människans integritet och ansvarighet

Operationspatienter drabbas av väntan och sjukdom; för få donerar organ. Skulle de bli fler om donatorn fick en halv miljon i handen? En av Sveriges mest ansedda kirurger, Nils H Persson vid universitetssjukhuset i Malmö, vill råda bot på ointresset genom att ge donatorerna en halv miljon var i betalning. Uttalandet har ruskat om Vårdsverige från Lars Engqvist till Chatrine Pålsson. Alla säger de nej, förfärligt.

Är det förfärligt? Dagens Nyheter har i helgen publicerat en intressant översikt över världens illegala organhandel. Dagskursen på exempelvis en njure är omkring 650 000 kronor, installationskostnader inräknade. Handeln omsätter miljardbelopp varje år och organmäklare har blivit en ny yrkesgrupp. Noteras bör också att deltagandet är frivilligt. Många är så fattiga att 20 000 kronor för en del av dem själva är ett attraktivt anbud.

Socialminister Lars Engqvists viktigaste argument mot att betala för organdonationer är att vård inte bör bedrivas för vinnings skull. Det är onekligen ett tunt argument. Stora delar av vården präglas redan i dag av marknad, främst läkemedelstillverkningen. Utan vinstkraven hade vi inte haft ett antal av dagens viktiga läkemedel. Och hur ställer sig Engqvist till den trötta sjuksköterska som jobbar kvar bara för lönens skull? Vårdarbete för vinning?

Nej, ett så trubbigt argument håller inte. Större precision tack!

Vi vet alla att marknaden föder starka utvecklingskrafter. Frågan är om vi vill ha den pressen när det gäller levande människor.

Tvivlet är redan rest när det gäller stamceller och mänskliga embryon. Vad innebär det för vårt samhälle om efterfrågan på dem lockar fram tanken att aktivt öka tillgången? Vi kan inte säga något i detalj. Men vi skulle allmänt ohjälpligt förlora en del av respekten för människovärdet. Vi skulle gå ett steg närmare tanken på människor som råvara; människor som biologiskt grundmaterial.

Sak samma med donationer. Tagna en och en var för sig skulle det säkert finnas många argument för att donatorn skulle kunna få en hacka.

Men sammantaget skulle rutinersättningar föra oss än närmre tanken på den mänskliga kroppen som råvarukälla. Och alldeles oavsett hur någon uppfattar sin egen kropp och dess beståndsdelar leder den attityden mot avgrunden.

Ordet ”donera” betyder ”att ge”. Det är också den rimliga grunden för organdonationer: människans rätt att ge. ”Ge” får aldrig blir det samma som ”leverera en produkt” eller ”erlägga avgift för kommande egen sjukvård”. Gåvan har då blivit vara eller tvång.

Alltför få donerar organ i dag. Det leder till smärtsam väntan hos dem som behöver nya. Men det goda som nås genom bättre tillgång på krävda eller köpta organ förkvävs av det onda som avsätter sig i en förändrad människosyn. Att välja mellan gott och ont kan vara lätt. Att värna rätten att välja där gott och ont finns i båda vågskålarna är svårare. Men utan den rätten förmenar vi människor deras myndighet. Människans frihet är omöjlig att skilja från människans tragik.