Vi behöver också det långsamma och de fasta punkterna

Sen annandagskväll. Allt är tyst och lugnt. Kvar på vardagsrumsbordet står en kanna med kallt kaffe. Skrivro.

Hur kommer sig den uppdelning som blivit mellan jul och nyår? Julen är släktingarnas. Anförvanter på besök. Telefonprat med kusiner, syskon och syskonbarn. Jultraditioner. Från början sade jag mig att jultraditioner inte skulle finnas hemma hos mig, i synnerhet inte julmat. Julmat är nämligen som de första platta paketen från Ikea: det var alltid något strategiskt viktigt som fattades. ”Vanlig” mat är i denna mening mycket enklare. Den förekommer i långt fastare och överblickbara kombinationer. Ingen börjar längta efter ansjovis till pannkakor, till exempel.

Ändå har det utan att jag märkt det in smugit sig helt nya men lika fasta jultraditioner, till och med i julmaten. det bara ska vara julkorv och rotsakspytt och fylligt julöl julaftonslunchen! Och i år blev det till och med gran igen. Och på nytt genomlevda minnen av att ligga på rygg med huvudet långt in i riset samtidigt som man ropar ”står den rakt nu?” och fumlar med de tre skruvarna. Trots att julgransfoten var av särskilt högteknologiskt slag och såg så lättmanövrerad ut i affären.

Men det är minnen som dessa som tvinnar ihop sig till själva begreppet ”jul”. Möten, känslor, igenkännanden. En lång tvinnad snodd av minnen som tillslut blir ett ”jag”.

Ta det som en utmaning! säger konsulterna. Tyck om förändringen! Var flexibel! Känn glädje i att allt du lärt dig ska kastas överbord och allt ska vara tvärt om! Nya människor, nya förhållanden, nya vanor, nya värden, nya åsikter. Så ska det vara!

Kanske bör uppmaningen ändras något, till ”Så måste det vara!” För så måste det ju vara. Att försöka följa med sin tid är som att ta sig fram mot en orkanvind. Jag minns fortfarande de första gångerna jag åkte tåg. En man i vit jacka gick längs vagnarna med en gonggong och ropade ”Första lunchen serverad!”. Vid ett tillfälle i Dalarna fick vi till och med åka efter ånglok; banan från Borlänge mot Mora var ännu inte elektrifierad. I dag kan jag, om tågen nu inte är försenade, dagspendla till Stockholm och dessutom både ringa i telefon och sända tidningen material under resorna. När ett statsråd har viktig presskonferens i Rosenbad följer jag med på dataskärmen och ringer argt informationssekreteraren om inte den 250-sidiga utredningen finns i min dator 20 minuter efter det att den blivit offentliggjord i Stockholm. Läsarna ska ju ha initierade åsikter om den i sina händer om 14 timmar...

Så vilken lycka att få kämpa på golvet med granris i näsan precis som för 40 år sedan! Och få tända alldeles extremt lågteknologiska julgransjus när stammen bara är lite sned! Att få uppleva en dyrbar rad av timmar när tiden nästan står still!

Glada, och alldeles händelselösa och stillastående mellandagar tillönskas härmed alla läsare!