Verkligheten bör inte läggas till rätta
Ibland ser man repliker i tidningar som är som knytnävsslag mitt i nyllet. Häromdagen sa en relativt känd politiker att EU-konventet var en betydligt viktigare sak än vad de flesta förstod; repliken stod i en affärstidning som tydligt vänder sig till beslutsfattare.
Jag vet inte med hur många telefonsamtal och mejl jag har jagat denne politiker för att få en debattartikel om EU av honom. Jaja, någon annan gång, har svaret blivit. Om det kommit något svar alls. Hade han bemödat sig om att skriva hade vi i södra Kalmar län kanske fattat bättre. En inte oväsentlig del av jobbet är att jaga på människor som har speciella förutsättningar att ha åsikter för att få dem att redovisa sina tankar.
Förstå mig rätt. Jag menar inte att det finns en elit som ska komma till tals och sedan vanliga människor som ska vara tysta och lyssna. Men den offentliga debatten måste vara en bro med trafik åt båda håll. En bro mellan alla och allas värderingar och också några, som har haft förmånen att fördjupa sig på något vis. Rivs bron till dem kommer mycket av kunskapsflödet i debatten att strypas. Och den allmänna medborgerliga diskussionen bli sysselsättningsterapi medan viktiga problem ventileras någon annanstans.
Ibland möter jag dem som tycker att det inte är tillräckligt "folkligt" att tycka så. Sådana repliker gör mig fly förbannad. För vad innebär de, om inte tanken att folket egentligen inte har med svårare ting att göra, utan ska utfordras med gårdagens skåpmat. Nej, sådan skåpmat har förhoppningsvis svårt att ta sig in på denna tidnings debattsida.
Men onekligen verkar det som om klarsynt samhällsdiskussion allt mer drar sig tillbaka från allmänna medier. Möjligen har det att göra med att tidningar numera är ganska panka. För två generationer sedan kunde man försörja sig på att vara publicist. Den debattör på riksplanet som i dag vill ha både genomslag och arvode väljer mer exklusiva arenor, om han nu inte sätter sig i en tv-soffa förstås.
För att ta sig dit måste man ha gjort åtminstone någon karriär. Ibland undrar jag om vissa politiska karriärer är att betrakta som ett slags värnpliktsår i masspolitiken, i väntan på att man därefter ska få föra fram egna åsikter. Detta gäller ofta socialdemokrater. När de har nått höjderna kan de koppla av och byta perspektiv. Den mening de byter till skulle aldrig ha fört dem till höjderna, så man undrar vad den förra åsikten egentligen var värd? En biljett till flygturen? Nu senast läste jag en artikel av förre civilministern Bengt K Å Johansson i ett glassigt magasin, Management Magazine. Det behövs generösare regler för kapital, så att fler människor vågar ta risker med sina egna pengar. Alltför få vågar det nu, vilket hämmar tillväxt och välfärd. Tänk. Jag undrar hur många gånger han slog näven i bordet när den regering han var med i diskuterade skatter? Eller sa det från en talarstol 1 maj så att demonstrationståget kunde höra?
Tidningen fortsätter att även jaga svårfångade författare. Din rätt som läsare är att få tillgång också till den hårdtuggade versionen.
