GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Martin Tunström: Varning för kapade ideal

I Lars Anderssons nya roman anas en längtan till ideal som övergivits i svensk kulturdebatt och som författaren oroas över att de kan komma att kidnappas av Sverigedemokraterna.
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Barometern Oskarshamns-Tidningen politiska etikett är moderat.

Lars Andersson är tillbaka med en ny roman NU (Polaris). Och denna gång utspelar sig huvuddelen av handlingen inte i den värmländska finnbygden utan bland annat i Kalmar.

Författaren Lars Andersson.
Författaren Lars Andersson.
Foto: Kari Løvaas

Huvudpersonen, kulturarvsforskaren Sten Wadh har fått en tjänst på Linnéuniversitetet för att arbeta med forskningsprojektet ”sportfiske som manligt kulturarv” - något som är svårt att tolka som något annat än en ironisk släng över genusämnets utveckling.

Men Wadh tillbringar under Coronatiden en stor tid av tjänsten på annan ort - som en spegel av den rotlösa moderna människan som flaxar mellan platser utan att någonstans finna ro. Där har Sten Wadh också fått en plats i kyrkofullmäktige på ett mandat för Sverigedemokraterna sedan han själv skrivit sitt namn på valsedeln.

Berättelsen inleds med att Sten Wadh får frågor av en student om varför han sitter på mandatet för Sverigedemokraterna i kyrkofullmäktige.

Frågan får inget tydligt svar. Andersson lämnar åt läsaren att reflektera och besvara frågan.

Men denna del av boken rymmer samtidigt ett för svensk kulturdebatt ovanligt resonemang och min tolkning är att kandidaturen för Sverigedemokraterna ska förstås som en slags motståndshandling eller en slags omsorgshandling för kyrkan och dess särskilda styrelseskick.

Sten Wadh har sina tankar kring de folkkyrkoideal som utvecklades under 1900-talets början och som förknippades med dåtidens Ungkyrkorörelse. Han drömmer om kyrkstämman som var ”grundackordet” i svensk historia och som ledde fram till ”400 år av icke-ensamhet”.

Så understryks det svenska lokala självstyrets vagga, socknen. I den fanns ett frö till den framväxande demokratin och till delaktigheten. Socknen var också grunden för bildning och sedermera till utveckling, frestas man att lägga till.

Kulturarvsforskaren Sten Wadh har så hittat hem, medan han samtidigt söker gemenskap i sina blickar efter grannkvinnan som han ger namnet Bat Seba från den hebreiska bibeln. Men han uttrycker en rädsla över att de ideal som han omsluter ska kidnappas av högerpopulister. Att den kyrkopolitiska arenan ska bli en ”munsbit” för Sverigedemokraterna med dess falska omsorg om samfundet.

”Tonen (om kyrkstämman) återuppstått men inte där den var tänkt att uppstå”, tänker Sten Wadh. Nu kommer det från ”det motsatta hållet”.

"Här anas besvikelse över hur historiska värden övergivits eller inte förvaltats. Och lämnat dörren öppen för en radikala populism att exploatera längtan efter gemensamma institutioner som ger mening."

Här anas besvikelse över hur historiska värden övergivits eller inte förvaltats. Och lämnat dörren öppen för en radikal populism att exploatera längtan efter gemensamma institutioner som ger mening. Och samtidigt är Wadhs SD-kritik tydlig. Det är rörelsens strävan efter kulturell hegemoni, över förenklat uttryck politisering av samhällets olika självständiga sfärer, som får honom att engagera sig.

En påminnelse om författarens egen biografi stärker ”kidnappningsteorin”. Tidigare i karriären var nämligen Lars Andersson redaktör tillsammans med författarkollegan Ylva Eggehorn för tidningen Vår Lösen, som var just ett språkrör för folkkyrkans ideal. Därför kan knappast huvudpersonen förstås som någon nyttig idiot som låter sig utnyttjas politiskt.

Den politiska analysen har anklagats för att vara alltför ytlig och för nostalgisk. Men den träffar något. Den belyser problematiken med sekulära partiers medverkan i höstens kyrkoval. Och i en sekulär och kulturradikal kulturdebatt understryks hur institutioner och värden som inte förvaltas och värnas faktiskt kan komma att kapas.

Läs mer