Värna den svenska polismodellen
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) gör som tidigare statsminister Stefan Löfven och öppnar en dörr för samverkan mellan polis och militär när det gäller att bekämpa grova brott.
Det kan vid en första anblick tyckas paradoxalt att personal från olika delar av Försvarsmakten ses som räddande änglar när det gäller att bekämpa skogsbränder, delta i eftersök efter försvunna personer eller bygga vallar mot översvämningar, medan separationen mellan polis och försvarsmakt är absolut när det gäller bekämpning av brott. Polisens rätt att söka stöd hos försvaret vid händelse av ett terrordåd blev verklighet först efter 11 september 2001.
Historien spelar som vanligt in. Händelserna i Ådalen 1931 när fem personer sköts ihjäl av militären i samband med en demonstrationen bidrog till att samarbetsfrågan länge var ett tabu. Det medförde att tämligen självklara samverkansformer såsom polisens möjlighet att begära hjälp från försvaret vid ett terrordåd komplicerades politiskt.
Samtidigt ska det sägas att svensk och nordisk polis ligger närmare en brittisk polistradition där polisen är civil och förankrad i lokalsamhället - och därmed är tydligt separerad från militären - än den franska kontinentala modellen där en centraliserad ordningsmakt har starka band till försvaret. De historiska brandväggarna mellan polis och försvar är således inte enbart någon Ådalskvarleva utan ska också förstås utifrån något av en nordisk polisanda där svensk polis i sin organisation historiskt pendlat mellan tydlig lokal förankring i kommunerna och som i dag en central ledning.
Ett visst revirtänkande från myndigheternas sida verkar också ha skjutit nödvändig dialog på framtiden. Rädslan för att på samarbetets altare offra egna anslag till inköp eller personal tycks ha avskräckt från samtal. Mellan rikspolischef och överbefälhavare. Mellan justitieministrar och försvarsministrar.
Justitieminister Gunnar Strömmer har dock varit fåordig om vilken typ av samverkan som kan vara möjlig. Det vittnar om att det inte är fråga om någon silverkula, det vill säga att det handlar mer om kulturförändringar, utbyte av materiel, hjälp med transporter samt kanske gemensamma utbildningar än om tankar på att tillåta de skarpa gemensamma insatserna innehållande tvång och våld som i dag är förbjudna. Minns att svensk militär personal som under pandemin placerades vid svensk norska gränsen endast fick observera trafiken. Fordon fick inte ens stannas.
Det finns skäl för att värna traditionens kärna vilket inte utesluter samverkan. Den nordiska polismodellen har sina styrkor. Användandet av militär personal i förorter kan också sätta bilden av förortsinvånare som ”fiender”.
”Ett långt gånget revirtänkande från polisens sida riskerar dock att i själva verket leda till att militär personal vid ett skymningsläge - ett läge mellan fred och krig- får ta över uppgifter som bör hanteras av polisiär personal.”
Ett långt gånget revirtänkande från polisens sida riskerar dock att i själva verket leda till att militär personal vid ett skymningsläge - ett läge mellan fred och krig- får ta över uppgifter som bör hanteras av polisiär personal.
Den tidigare försvarsberedningen ville enigt återinföra beredskapspolisen. Men polisen säger nej utifrån budgetargument. Det är förståeligt - om man tror att det skulle innebära att den vanliga organisationen skulle förlora anslag. Men utan en beredskapspolis är det någon annan – ordningsvakter med kort utbildning eller exempelvis hemvärnspersonal – som får svara för förstärkningsuppgifter och spaning efter ”små gröna män” under så kallad gråzonsproblematik. Det är inte att svara upp mot en traditionell nordisk och svensk polismodell.
