Varken ängel eller best
Den konservativa människosynen – baserad på judeo-kristna tankar om människans ofullkomlighet, inte minst i protestantiskt präglade länder – beskrivs ofta som att den skulle vara pessimistisk och mörk. Man skulle lika gärna kunna kalla den för realistisk. Med förståelsen för den mänskliga naturens mörkare sidor följer ett flertal i grunden nödvändiga sakpolitiska slutsatser.
Det borgerliga månandet om ett starkt försvar, omsorgen om brottsofferperspektiv och krav på hårdare straff, samt ett fokus på lag och ordnings-frågor kan alla kopplas till insikten att det alltid kommer att kvarstå allvarliga hot, risker och faror i världen givet den mänskliga naturen, trots aldrig så häpnadsväckande samhälleliga framsteg i övrigt.
Måhända kan det uppfattas som ett cyniskt sätt att betrakta tillvaron på. Men det bidrar till viljan att bygga upp det starka och tåliga ramverk som behövs för att skydda det moderna liberal-demokratiska samhället.
Ett återkommande misstag som gjorts, även i Sverige, under det senaste seklet är att man förlitat sig i för hög grad på ett slags framstegsmyt om att civilisationens framsteg undanröjer samhällshot. En sanning med modifikation. Efter första världskriget nedrustades försvaret i tron om att framtiden skulle präglas av fred. ”Aldrig mera krig”, var tanken. Liknande tankegångar återkom efter kalla krigets slut och kommunismens fall. Man förväntade sig demokratisering och liberalisering i det gamla Östblocket, och återigen nedrustade Sverige.
Som vi i dag vet gick demokratiseringen i flera öststater inte riktigt till så som många drömde om i väst, om än med varierande resultat beroende på land. Störst besvikelse utgör Ryssland, där Putin styr med järnhand och korruptionen flödar. Men själva förväntan att ett samhälle vars moraliska fundament underminerats i flera decennier, samtidigt som gamla samhällsinstitutioner raserats , snabbt skulle kunna återuppbyggas var i sig utopistisk. Det togs inte tillräckligt hänsyn till dels människors mörka sidor, dels den brist på tradering av gamla världen som kommunismen lett till. Dissidenten Alexander Solzjenitsyn för sin del menade att omvandlingen av forna kommunistländer till genuint fria, demokratiska och moraliska samhällen skulle ta många decennier.
Det är en illusionsfri syn på den politiska processen som är värd att bära med sig, även i Sverige av 2021. Med en utopisk syn på människan och samhället är det lätt att hemfalla åt föreställningen att djupgående politiska problem kan lösas snabbt. Men verkligheten är komplex, och sakta maler den politiska processens kvarnar.
Att reformer måste utredas, debatteras, och omröstas – inte sällan i flera vändor – är inte uttryck för något slags förfall, utan är tvärtom en viktig del av demokratin som sådan. Riksdagen är inte ett träsk som ska tömmas, utan den bästa tänkbara lösningen för att kanalisera en befolknings ständigt motstridiga viljor.
En viktig sanning att kommunicera i tider när mer populistiska företrädare lovar enkla lösningar på de utmaningar samhället står inför.
