Vargen är ett politiskt djur

Bestämmelser om bekämpning av rovdjur finns i så gott som samtliga landskapslagar. Markägare hade skyldighet att hålla varggårdar, stora anläggningar som var så ordnade att vargen kunde komma in men inte ut. Alla skulle hålla med vargnät. Eftersom vargen strök längs gårdarna, dragna dit av lukterna från husdjur i ladugårdar, stall och fähus, var det vanligt med varggropar i närheten till bebyggelse. I området där vargen rev får i norra Gislaved i våras noterade Hushållssällskapet 1818 att 756 får under detta år föll offer för rovdjursangrepp, mestadels av varg.

Det sägs att skolåldern sattes till sju år i Sverige när folkskolestadgan infördes 1842 av den enkla anledningen att vargen inte skulle ta dem. Myt och krass verklighet har styrt vår inställning till vargen genom historien.

I dag talas det mest om vargen i termer av myt. Motståndet påstås vara grundat i socioekonomisk utsatthet och bristande kunskap om vargen. Varghatet, sägs det, är bara en kanalisering av en allmän misstro mot myndigheter och politiker. Det är en urban förklaringsmodell; storstadsmänniskan som på ett fint sätt säger till landsbygdens folk att de är mindre begåvade och inskränkta.

Vargens närvaro är i första hand en praktisk fråga att hantera. Då finns det större anledning att ställa vargens förespråkare mot väggen. I vad grundas engagemanget? Inom vänstern blir det till en politisk identitetsfråga. Det går helt enkelt inte att ta ställning för skogs- och markägarnas intressen, eftersom de representerar kapitalet. Här gömmer sig också en stad och landdimension: den moderna människan som distanserar sig från den agrara livsstilen. Då den största synd man kan begå innan för stadens tullar är att visa tecken på intolerans så går sympatierna till den vars livsutrymme ifrågasätts; det vill säga till vargen.

Ur denna snårskog av känslor och åsikter har Peter Egardt kommit ut, helskinnad, med sin utredning ”Åtgärder för samexistens mellan människa och varg”. Förslagen går i rätt riktning säger stora intressegrupper som Naturskyddsförening­­en och Jägareförbundet. Det låter på en och samma gång hoppingivande och oroväckande.

Enklare skyddsjakt, enhetliga ersättningar och?ett mer omfattande förebyggande stöd är ­efterlängtade förslag. Men?återstår gör frågan om vargstammens storlek. Först ska experterna på berörda myndigheter säga sitt.

Vad som är gynnsam bevarandestatus är dock inget vetenskapligt mått, utan til syvende og sidst en politisk fråga.

När siffran läggs fram kommer konflikterna tillbaka.