Varför finns Miljöpartiet?
Tidigare kulturminister Amanda Lind (MP) blev nytt kvinnligt språkrör i Miljöpartiet. Kommer hon att kunna vända den nedåtgående trenden? Hennes första utspel tydde på en viss insikt, hon lovade att återinförd reduktionsplikt och därmed högre bränslepriser inte skulle drabba landsbygden – hur man nu skulle kunna ha olika bensinpriser i stad och land.
Å andra sidan gjorde hon till sitt vänsteranarkismens motto ”en annan värld är möjlig”. Men det hoppades hon kanske inte skulle förstås av de vanliga väljarna?
Dessa ska dock övertygas om en annan sak: Varför rösta på miljöpartiet? Den vanligaste anledningen har genom åren varit att ”skicka en signal” om att miljö och klimat betyder något och att det behövs åtgärder.
”För den som tror på teknikutveckling som lösning är elbilsmiljardären Elon Musk en större miljöhjälte än någon miljöpartist.”
Att partiet i sig hade de bästa lösningar på miljöproblemen har det varit färre som trott. Snarare utmärkte sig partiet i dess barndom av en rad märkligheter, till exempel när de fattade beslut om att lämna penningekonomin – och hastigt ändrade sig.
Efter hand sansade sig partiet främst under Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Man blev ett förvisso vänsterlutande alternativ, men också ganska frihetligt och öppet för friskolor och enskilda vårdgivare. I många kommuner och landsting regerade MP lika friskt med alliansen som med vänsterpartierna.
I dag ser det lite annorlunda ut. Partiet har ställt in sig i vänsterfåran. Och samtidigt anammat en byråkratisk inställning där medborgarna genom reglering och straffbeskattning ska tvingas göra det som partiet uppfattar som rätt. Inga bensinskattehöjningar är för små, inga krav på klimatåtgärder för futtiga. Man väntar bara på att de ska ta upp kravet från partiets start om stopp för bananimport.
En annan sak som är annorlunda är att i princip alla partier är miljöpartier. De har olika lösningar på de problem som finns, och dessa lösningar är i samklang med deras ideologier i övrigt. När man mäter svenskarnas inställning till bland annat klimatpolitiken är det tydligt att de flesta bryr sig, men de söker olika lösningar. Miljöpartiet har inte monopol på miljön.
För den som tror på teknikutveckling som lösning är elbilsmiljardären Elon Musk en större miljöhjälte än någon miljöpartist.
För den som ser Sveriges måttliga utsläpp som icke avgörande kan förslag om chockhöjda energipriser och förbud mot vedspisar framstå som osympatiska. Inte märkligt tycker fler än någonsin mest illa om MP när de tillfrågas om sämsta parti. I en mätning nämnde fler MP än SD.
Så Amanda Lind har en brant uppförsbacke även om hon lovar att inte alla skall få höjda resekostnader.
