Vårdskulden inte bara Stockholms skuld
Covid-19 pandemin har upptagit en stor del av regionernas verksamhet på sistone. Med rätta. Berättelserna är många om hur väl man som intensivvårds-patient blivit omhändertagen, trots en mycket ansträngd situation för personalen som vårdar. Men det är också nästan enbart de Corona-smittade som kan vittna om omsorgen i sjukvården under denna vår, eftersom att all annan vård som kunnat anstå har gjort det.
Så att exempelvis inga nya bröstcancerfall upptäckts under perioden betyder tyvärr inte att cancer mirakulöst upphört. Nej, det pratas om en stor vårdskuld i form av vård som inte kunnat ges under pandemin.
Om skuld verkligen är rätt ord kan debatteras, regionerna har ju inte med vilje valt att låta vård bero, men snart måste den börja betas av och det kommer att kosta.
Många regioner har nu påbörjat arbetet med att försöka utvärdera hur stora kostnaderna blir.
Finansregionrådet i Stockholm, Mönsteråsbördiga Iréne Svenonius (M), gick under onsdagen ut och larmade regeringen om situationen med regionens ekonomi i förhållande till utjämningssystemet. Det är lätt att förstå frustrationen. Stockholm är den region som blivit värst drabbade av viruset, överdödligheten har varit en av de högsta i Europa med 71 procent fler dödsfall än normalt.
Kollektivtrafiken i huvudstaden har också drabbats. I Stockholm är den självfinansierad till 50 procent, vilket även det inneburit en hård smäll för regionens ekonomi under tiden som medborgare uppmanats att stanna hemma.
Allt detta samtidigt som man är den enda regionen i Sverige som är nettogivare i utjämningssystemet och därmed betalar för andra regioners underskott.
SKR konstaterade nyligen att krisen i viss mån påverkat svensk sjukvård till att bli effektivare. Gott så. Men förhoppningsvis blir kris-skakiga region Stockholm en väckarklocka för regioner som är beroende av dess bidrag att genomföra viktiga, kanske impopulära och jobbiga, kostnadsminskningar.
