Värderingar har betydelse
När Cat Stevens, den legendariske svensk-cypriotiske musikstjärnan från England, lämnade sin uppväxts grekisk-ortodoxa tro och blev muslim 1977 dröjde det inte länge innan han övergav sin musikaliska bana. En av anledningarna var att han hade påverkats av en form av islam som betraktar all musik som synd.
Efterhand växte insikten fram att hans nyfrälsta zelotism var alldeles för radikal. Vart den vägen kunde leda visade terrorattentaten mot tvillingtornen i New York 11 september 2001. Efter det plockade han upp gitarren igen.
Värderingar har betydelse. De påverkar inte bara den enskildes liv, utan även människor i dennes närhet – och i förlängningen omvärlden. De kan påverka världen positivt med altruism och kreativitet, men de kan också beröva världen levnadsglädje – som en duktig musiker – eller rentav människoliv. Allt beror på vilka värderingar det handlar om.
Det är onekligen skillnad på våldsbejakande islamism och moderat islam. Alla sammanslutningar, om de så är av religiös eller politisk art, har sina moderata och sina extrema falanger. Man ska således akta sig för att dra alla över en kam. Att misstänkliggöra alla muslimer för vad enstaka terrorister gör är islamofobiskt.
Men man bör inte blunda för att det i flera sammanhang är de islamistiska snarare än de moderata krafterna som dominerar eller åtminstone har makten. I dagarna har vi fått se hur talibanerna bränner instrument som ett led i deras kamp mot musiken i Afghanistan. Precis som de krafter som Cat Stevens lyssnade på en gång i tiden anser de att ”musik missleder unga och förstör samhället”.
Andra förbudsivrande krafter har makten i flera av de länder som nu riktar hård kritik mot Sverige på grund av koranbränningarna. De är liknande grupper som stormar ambassader, gör upplopp, och bedriver påverkanskampanjer.
”Sammanhållningen utsätts för slitningar om vissa inte accepterar själva de friheter som gör samexistens möjlig.”
Samma vrede visar de av någon anledning inte mot Kina, där muslimer inte tillnärmelsevis åtnjuter samma religionsfrihet som här. I Kina förföljs de muslimska uigurerna, men det är religionsfrihetens Sverige som deras religionsbröder vredgas på. En skev form av internationell solidaritet.
Påtryckningarna kommer inte bara från utlandet. Stiftelsen Doku, som granskar radikal islamism, frågade 31 moskéer i Sverige hur de ser på frågan om koranbränningar. Alla utom en anser att det bör förbjudas. Vissa ansåg att även karikatyrer bör förbjudas, liksom skämt om religion. Det är betydligt mer långtgående än det förslag på förändrad ordningslag som regeringen just nu ser över.
Det visar på en fara i att ändra svensk lag här och nu efter påtryckningar från bland annat islamister. Det är inget som säger att kraven stannar där. Som det heter: Ger man djävulen ett finger tar han hela handen.
De trettio moskéerna är förstås i sin fulla rätt att hysa dessa åsikter, liksom att argumentera för dem. Eller att protestera mot koranbränningarna. Så är det att leva i ett fritt land.
Men förra årets ramadankravaller, även det en reaktion på koranbränningar, visar hur farligt det kan bli när denna hållning förenas med ett våldskapital.
Det illustrerar hur rätt Ebba Busch (KD) haft när hon argumenterat för att värderingar har betydelse för integrationen. I ett fritt land som Sverige tål samhället en mångfald av diametralt motsatta åsikter, övertygelser och levnadssätt. Men den sammanhållningen utsätts för slitningar om vissa grupper inte accepterar själva de friheterna som gör en sådan samexistens möjlig.
Så låt oss tala mer om värderingarnas betydelse.
