Var är regeringens förändringsvilja?

”Sitter du liksom jag med en vag förnimmelse av att borgerligheten är ihålig?”, undrade skribenten Susanna Birgersson häromdagen. Hon menar att den nuvarande regeringens projekt tycks vara att förvalta den socialdemokratiska samhällsmodellen, i stället för verkligt systemförändrande och genuint ideologiska reformer.

Sverige står inför en rad akuta problem. Gängvåldet och utanförskapet, inflationen och energipriserna, vårdköerna och ett gravt försämrat säkerhetsläge när tillsammans bilden av ett samhälle på väg rätt ner i avgrunden. I ett sådant läge är det naturligt för en regering att fokusera på det mest brännande. Allt annat vore oanständigt. Men en strategi för krishantering räcker inte som ideologisk ledstjärna.

I sin regeringsförklaring poängterade den nybakade statsministern att ”det som staten bär ansvar för, måste staten också göra riktigt bra” – men också att ”samhället är större än staten”. Det är ett eko från Moderaternas, inom borgerliga kretsar hyllade, idéprogram som antogs för ett par år sedan. Följande finns att läsa i den inledande passagen:

”I ett fritt samhälle sker samhällsutvecklingen bara delvis genom politiken och inom den offentliga makten. Samhället utvecklas i människors relationer, i det fria näringslivet, i akademin, i samfunden, i det civila samhällets små gemenskaper och i kulturen. Starka självständiga samhällsinstitutioner bidrar till att balansera makten i samhället.”

Att sitta på det behagligt ljusa partikontoret i centrala Stockholm och tänka djupa tankar är en sak. Att med högst konkreta reformer försöka blidka ett lands drygt tio miljoner invånare – och detta tillsammans med ett ickeborgerligt parti – är förstås något annat. Men M:s idéprogram ger oss en fingervisning om ideologisk stringens. Egentligen vet vårt största borgerliga parti vilket samhälle som är det goda. Kruxet tycks ligga i hur man bygger det i praktiken.

I likhet med Birgersson uttrycker Benjamin Dousa, vd för liberala tankesmedjan Timbro, en frustration över regeringens passivitet. I Dagens Industri listar han därför ett antal frihetsreformer som Tidöpartierna borde kunna enas om. För det första ska skatten ner och det offentligas inflytande över ekonomin minska. För det andra bör bostadsmarknaden avregleras. För det tredje måste Socialdemokraternas grepp om institutionerna, som Hyresgästföreningen, strypas. Och för det fjärde behövs ett frihetspaket för landsbygden, däribland innehållandes stärkt jakträtt.

Skattesänkningar och en tillgänglig bostadsmarknad är nog så viktigt. Men den borgerliga samhällssynen bygger som bekant på ett äktenskap mellan liberalism och konservatism. Därför skulle Dousas äganderättsstärkande idéer kunna kompletteras med följande förslag, för att hedra det borgerliga reformarbetets konservativa ådra:

– Upphöj bildningsidealet i skolan, där kunskapsinhämtning sker från papper och inte skärm.

– Motverka cancelkulturen, samtidigt som principen om en armlängds avstånd för statlig finansiering av konst och forskning stärks.

– Inse att Sveriges unikt långa föräldraledighet har ett egenvärde. Barn har rätt till sina föräldrar och vice versa. Att knuffa småbarnsmammor ut på arbetsmarknaden med motiveringen att ”det stärker tillväxten” är direkt fientligt. Familjen är en av samhällets starkaste enheter.

Efter många om och men har Sverige fått en borgerlig regering. Det händer inte alltför ofta i vårt land. Låt därför inte Tidöpartierna sjabbla bort sin chans. Ge oss systemförändringarna vi förtjänar.