Vapenexportens moraliska dimension
Det kommer nu återigen att vara tillåtet att exportera svenskt krigsmateriel till Turkiet. Beskedet som kom under fredagen innebär i praktiken att beslutet 2019 om att dra in de dåvarande tillstånden rivs upp. Mer konkret handlar det om att så kallade följdleveranser – alltså kompletteringar av tidigare export – av bland annat elektronisk utrustning och programvara kommer att kunna återupptas.
Det är inte ett beslut som är taget i vakuum – och är inte heller ett politiskt beslut av regeringen. Beslut i frågan fattas av Inspektionen för strategiska produkter (ISP), en statlig myndighet som bedriver exportkontrollverksamhet. Det var ISP som 2019 återkallade utförseltillstånden till Turkiet, det är ISP som nu åter ger tillstånd.
Det svenska regelverket för vapenexport inkluderar numera ett demokratikriterium. Demokratibrist kan vara ett hinder, men leder inte per automatik till ett förbud. Det finns inget vapenembargo mot Turkiet, som ISP konstaterar. Med anledning av Sveriges ambition att bli medlem i Nato ställs frågan om export till Turkiet i ett helt annat ljus än tidigare. Det är rimligt att kunna sälja krigsmateriel inom en och samma försvarsallians.
”Att stärka Nato är, liksom vapenleveranserna till Ukraina, av betydelse för att värna Europas säkerhet i en alltmer orolig tid.”
Vapen är inte som vilken vara som helst. Ofta nämns i svensk debatt betydelsen av vapenexporten för att finansiera det svenska försvaret. En inte oviktig aspekt. Men det finns också en moralisk dimension som man inte bör bortse från när det häller handel med krigsmateriel. Att Sverige har gedigna regler som omgärdar vapenexporten är av godo. Svensk vapenexport är, och ska vara, restriktiv.
Det finns på sina håll en nidbild av att vapenexport vore något närmast ondskefullt i sig – något som bara omoraliska krigsprofitörer sysslar med. Men till bilden hör att vapenexport, om den genomförs på ett klokt och restriktivt sätt, spelar en roll i att stå emot just omoraliska aktörer. Att stärka demokratiska staters försvar, eller för den delen att avstå från att beväpna diktaturer, bidrar till den globala säkerheten. Oavsett vad man som enskild kan tycka om saken så ingår Turkiet i Nato. Och att stärka Nato är, liksom vapenleveranserna till Ukraina, av betydelse för att värna Europas säkerhet i en alltmer orolig tid.
Allvaret underströks förra veckan både i samband med sprängningarna av Nord Stream i Östersjön och Rysslands fortsatta annekteringar i Ukraina – bland annat av det område som inkluderar Gammalsvenskby. Sverige behöver stärka sin egen säkerhet, men också bidra till det gemensamma goda på internationell nivå.
