Valfriheten tål en rättvis utvärdering
När det berättas att Välfärdskommissionen ska låta en myndighet utvärdera valfrihetsreformer låter det som att det är en oberoende expertinstans som fattat ett beslut.
Men så är det inte. Välfärdskommissionen är ingen myndighet utan en grupp sammansatt av regeringen bestående av lika många ministrar som övriga ledamöter. Och med finansministern som ordförande.
Just sammansättningen av de övriga ledamöterna avslöjar hur regeringen ser på begreppet välfärd. Där finns de tre stora fackliga centralorganisationerna representerade. samt två ledamöter från Sveriges kommuner och regioner. Två från SKR? Ja sannolikt för att också socialdemokraterna skulle representeras genom Anders Henriksson, SKR har ju annars en borgerlig majoritet.
”Välfärdsföretagen eller företrädare för den idéburna välfärden finns dock inte representerade i kommissionen.”
Välfärdsföretagen eller företrädare för den idéburna välfärden finns dock inte representerade i kommissionen.
Det har motiverats med att välfärdsföretag inte har samma lagstadgade uppdrag som kommuner och regioner. Men de fackliga organisationerna saknar också ett lagstadgat uppdrag i sammanhanget och SKR är en frivillig sammanslutning som inte är en del av den offentliga sektorn. Välfärdsföretagen fungerar också som katalysatorer för innovation och förändring och borde därför haft en självklar plats i arbetet.
Hela kommissionen har ett drag av korporativism över sig. Det är en styrelseform där organisationer är överordnade medborgare. Och där organisationsledare anses företräda sina medlemmar också i frågor som rör välfärdens framtida organisering. Beslutet att granska välfärdens pris har också en politisk-ideologisk slagsida. Är det inte vårdköer, skilda utfall i regionernas vård eller medborgarnas bristande tillgång till välfärdstjänster som är de stora problemen i svensk skola, vård och omsorg i dag? Ändå är det valfrihetens kostnader som ska granskas.
Välfärdskommissionen har hittills kommit med flera goda tankar. Som att undersöka vilka regler och statlig styrning som står i vägen för produktivitetsutveckling,
Nu tål valfrihetsreformer att granskas. De tål för övrigt också att problematiseras av dess anhängare. Valfrihet är långtifrån lösningen på alla välfärdsproblem. Viktigare är många gånger att lyfta professioner, att stärka lärare, sjuksköterskor och läkare i deras roller. En borgerlighet som står på medborgarnas och skattebetalarnas sida har också att fortsätta att driva frågor som insyn och offentlighet i välfärdsföretag och hur medarbetarnas visselblåsarrättigheter fungerar.
Riktlinjerna till utvärderingen verkar dock ha ett ensidigt negativt fokus på valfriheten. Ingenting om hur den har påverkat kvaliteten också i offentlig verksamhet. Ingenting om hur patientautonomi och valfrihet är centrala delar i en sjukvård som sätter patienten i främsta rummet.
Men valfrihetsbeslutet kommer emellertid samtidigt som statsminister Stefan Löfven varnar för ”marknadsskolan” i en SVT-debatten handlar om Pisahaveriet. Det är en händelse som ser ut som en tanke och som reser frågan om direktiven från regeringen efter beslutet i kommissionen kommer att uppfattas som rättvisa. I vilket fall är det olämpligt att regerings- och partiarbete kläs i mer oberoende kommissioners namn.
