Valet mellan det fria ordet och mat på bordet

Se där, det blev precis som alla förutspått. President Putins stödparti Enade Ryssland tog hem grand slam, kommunisterna gjorde ett katastrofval och det socialliberala partiet Jabloko fick inte ens tillräckligt med röster för att komma in i duman. Det är inte en alltför vild gissning att det skett ett strömhopp av röster från kommunisterna till Enade Ryssland – det nya maktpartiet.

Det har varit en märklig valkampanj – en av de mest rumphuggna och partiska sedan Sovjetunionen föll. Rumphuggen på grund av den krystat korta valkampanjstiden, en månad, och partisk för att televisionen och i princip hela pressen numera är Kremlvänlig. Dessutom har Enade Ryssland vägrat att framträda i politiska debatter med någon av sina motståndare. Än valkampanjen då? Den har uteblivit.

Detta skulle ha varit ett parlamentsval, det vill säga ett konstitutionellt självständigt val, utan inblandning av president Putin. Ändå har man kunnat läsa på valaffischer under valkampanjen ”Tillsammans med presidenten: Rösta på Enade Ryssland”. Ytterligare märkligheter är att proteströsterna, som går till gruppen Mot Alla, efter valresultatet klickas ut proportionerligt på partierna. Flest röster av dessa ”blankröstare” tillfaller alltså Putins Enade Ryssland. Svenska journalister frågar i radio om detta inte är ett ”lite märkligt” förfarande, och om det verkligen är ”demokratiskt”? Jo, det är ett mycket märkligt förfarande – och nej, parlamentsvalen som genomförts i Ryssland har näppeligen varit demokratiska.

Men hur kommer det sig då att människor inte protesterar? Det är förmodligen en kombination av två saker:

För det första finns inga fasta valtraditioner. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att känna till lagstiftningen eftersom den hela tiden ändras. En parallell kan dras till landets medialagar. Gemene man känner inte till dem, dels för att det inte finns någon tradition att kunna lagar, men också för att villkoren hela tiden förändas.

För det andra handlar det om utbredd leda och misstro mot hela det politiska systemet.

Visserligen är landet ännu inte tillbaka till den situation då säkerhetstjänsten nogsamt noterar vem som inte röstar. Men den utvecklingen förefaller tyvärr inte långt borta. Den enda möjligheten människor numera har till sitt förfogande för att protestera inom valsystemet är – att inte rösta alls. Nära hälften av den röstberättigade befolkningen har valt den vägen.

Hur tiderna förändrats under den senaste tioårsperioden blir tydligt när man ser till det socialliberala partiet Jablokos nedgång: Fram till 1999, hade de cirka 18 procent av det ryska folkets röster. Efter valet 1999 föll siffran till sex procent. Nu har Jabloko inte ens fått en plats i parlamentet.

Ryssland har med detta senaste val hamnat i det klassiska demokratiska dilemmat – ska det vara tillåtet att rösta bort demokratin? Givetvis upplever ryssarna inte frågan på det viset: för dem handlar det först och främst om ordning och reda. I valet mellan det fria ordet och mat på bordet segrade den handfasta överlevnaden.