Välbefinnande mitt i krisen
Hur påverkas äldres välbefinnande av coronakrisen? Förvånansvärt lite. I en studie som har gjorts vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet visade sig att 65-71-åringar rapporterade stabilt eller till och med ökande välbefinnande under 2020 jämfört med tidigare år. Den egenskattade hälsan, en av dimensionerna av välbefinnande, förbättrades 2020 efter några år av sjunkande värden.
Majoriteten av de tillfrågade oroade sig inte över sin egen ekonomi. Somliga oroade sig över världsekonomin, men rapporterade då samtidigt större välbefinnande. ”Så här långt har covid-19 haft få negativa effekter för välbefinnandet bland äldre vuxna i Sverige”, sammanfattar forskarna.
Det är en framgång och en påminnelse om att mycket av debatten i Sverige, med budskap om att äldre har lämnats i sticket, har varit ensidig.
Forskarna i Göteborg har inget svar på varför välbefinnandet har påverkats så lite, men en tänkbar förklaring är den relativa rörelsefriheten i Sverige. Det har aldrig varit tal om att inte få gå ut, tvärtom har Folkhälsomyndigheten konsekvent uppmuntrat till motion och utevistelse.
Att så mycket har handlat om eget omdöme och ansvar kan också ha bidragit till välbefinnandet. Personer som har tillämpat fysisk distansering uppger större tillfredsställelse än andra, möjligen för att det är en enkel åtgärd som man själv kontrollerar snarare än ett påbud man tvingas lyda.
Studien är med detta sagt ingen slutgiltig sanning. Den gjordes tidigt i pandemin och bland yngre äldre, delvis bland människor som knappt själva skulle definiera sig som äldre.
Och krisen har just i synen på ålder medfört en omvärdering som kommer att få stora konsekvenser.
Förra året skrev tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt utredningen Att arbeta till 75 - en bra början. ”Vi kommer få tusentals och åter tusentals friska och pigga äldre som kommer att omforma våra samhällen och höras och synas överallt”, förutspådde han. Nu har denna del av befolkningen istället omdefinierats till en riskgrupp.
Äldreforskare varnade tidigt för att uppdelningen av människor grundad på kronologisk ålder var riskabel. Alla över 70 betraktades plötsligt som hjälplösa, sköra och oförmögna att bidra till samhället, trots att alla egentligen vet att det är en grupp präglad av stora olikheter även när det gäller hälsa.
De varnade också för att åldersgränsen skulle skapa ett intryck av att farorna bara fanns ovanför den. Detta skapar två risker. Den första är att den yngre befolkningen ”skyller” de restriktioner alla tvingas leva under på de äldre. Den andra är att yngre betraktar sig som immuna mot viruset och tar oförsvarbara risker.
I viss utsträckning har de fått rätt. En bild har skapats av att det framför allt är äldre på särskilda boenden som dör, men man glömmer att hela 540 personer under 70 års ålder har dött. Det är bara 60 färre än det totala antalet döda med covid-19 i Danmark. 177 av de yngre döda i Sverige hade inga tidigare sjukdomar.
Solidariteten mellan generationerna har inte heller varit så stark som den borde. Så sent som vid Folkhälsomyndighetens presskonferens den 9 juli tvingades generaldirektören Johan Carlson påpeka att det är en orimlig situation att man ska kunna leva som vanligt om man inte är i en riskgrupp medan andra ska hålla sig borta. ”Det åligger var och en av oss att skydda varandra”, som Carlson sa.
Mycket återstår att reparera efter krisen. Men att välbefinnandet trots vårens omständigheter har ökat är en god utgångspunkt.
