Välavvägd juridik viktigare för miljön än utspel

Nej, svenska yrkesfiskare vill inte bli utköpta, vilket Naturskyddsföreningen föreslår. Reaktionen, som vi kunde läsa om i början av veckan, är knappast oväntad. Vi kan ju bara gå till yrkesfiskarna i vårt eget län, som för en enveten kamp för att bevara ett yrke och en livsform.

Ändå har Naturskyddsföreningen rätt i att den fiskekapacitet som nu finns (delvis utvecklad genom bidrag och subventioner) är långt större än den Östersjöns fiskbestånd tål.

Vad göra?

Det som verkligen visat sig vara en återvändsgränd är alla det slags åtgärder som miljöminister Sommestad talar sig varm för. Havspolitik, Östersjöråd, storskaliga överenskommelser. Det är en politik som folkpartiets riksdagsman i vårt län, Sverker Thorén från Västervik, tyvärr hakar på. Inrätta en Östersjöminister, kräver han. Vilken anledning har vi att tro att ännu en minister (samt tillhörande statsekreterare, pressekreterare och politiskt sakkunniga) gör ett enda uns för problemen runt våra kuster och för landets fiskare?

Något måste göras, men vi måste börja i en helt annan ända. En första början är att återinföra den enskilda äganderättens fiskerättigheter i kustvattnen. En socialdemokratisk regering socialiserade denna gamla institution, vilket beredde vägen för tillresandes fiske, med risk för överutnyttjande.

Ett nästa steg är att utveckla denna juridiska modell till att gälla även havsområden. När en fiskare kan investera i sitt yrke genom att köpa fiskerättigheter i vissa sektorer får han också ett starkt intresse att inte överutnyttja, så att investeringens värde behålls.

Ett system med enskilda fiskerätter till havs fungerar redan i dag runt Island, och har fått det isländska havsfisket i bättre balans.

På samma sätt skulle en uppdelning av Östersjön i enskilt ägda fiskeområden vara effektiv hjälp för att nå ett fiske i ekologisk och ekonomisk balans. Men det kräver onekligen att exempelvis miljöminister Sommestad aktivt arbetar för att övertyga Östersjöns övriga kustländer om förslaget.

Och det lär knappast inträffa. För miljöfrågorna har i Sverige blivit ett revir för alla dem som först och främst ser mer politik som lösning. Och som misstror tanken att goda regler och institutioner på en marknad kan lösa uppgiften bättre.