Vaga vägval
Hade de triviala och ålderstigna påpekandena begränsats till nätets användningsområden, hade det kanske inte spelat så stor roll. Men dessvärre tillbringar Försvarsberedningen också i övrigt anmärkningsvärt mycket tid på tillvarons mest basala nivå.
Att det utspelas en maktkamp mellan olika stater i FN:s säkerhetsråd, till exempel, är snarare gymnasiekunskap än omvärldsanalys. För att inte tala om iakttagelsen att ”händelser på en plats i världen kan med ny IT-teknologi och snabba informationsflöden på kort tid få effekter i en annan del av världen” – vem har inte hört talas om Gangnam style?
Men så har Försvarsberedningens arbete heller inte varit alldeles enkelt. Med tanke på hur olika verkligheter riksdagens partier i allmänhet tycks bebo, är det imponerande att de likafullt har lyckats enas om en gemensam beskrivning av omvärlden och de utmaningar Sverige står inför.
Hur lyckat det egentligen är att i en analys utgå inte från vilka förändringar man ser, utan från vilka man kan komma överens om att man ser, kan sedan diskuteras. I synnerhet som kompromisserna om bedömningarna är så tydligt kopplade till politiska ställningstaganden: Att Miljöpartiet, med dess historia av försvarspolitiska drömmerier gärna tonar ner problem i förhållandet till Ryssland är ett exempel på felkällorna. Det finns goda skäl att inte införa en liknande kohandel som forskningsmetod inom akademin.
Försvarsberedningens poäng är dock en annan, parlamentarisk enighet om politikens huvudinriktning. ”Vägval i en globaliserad värld” har sitt värde i att vara en genompolitiserad konsensusprodukt, och ska läsas som sådan.
Problemet är dock inte enbart att beredningen tvingas stanna vid minsta gemensamma nämnare, utan också att det övergripande perspektivet – den egentliga analysen – uteblir. Winston Churchill lär en gång ha skickat tillbaka en dessert med motiveringen ”this pudding has no theme”, och något liknande kan man säga om ”Vägval i en globaliserad värld”.
Trots att rubriken antyder något annat tematiseras eller problematiseras nämligen aldrig vägvalen. Många vägval noteras förvisso – Rysslands militära upprustning, USA:s strategiska omorientering mot Asien och Stilla havet, EU-ländernas urgröpta försvarsbudgetar och de nordiska grannländernas prioritering av Natomedlemskapet är bara några av dem. Också samtiden är full av sådana vägval, mest aktuellt just nu kanske i fråga om Syrien.
Men frågan om vad alla dessa vägval innebär och sammantaget kan tänkas leda till, lämnas hängande i luften. Det var också ett medvetet vägval: Ordföranden Cecilia Widegren (M) säger att Försvarsberedningen inte såg det som sitt uppdrag att rangordna eller vikta hot och möjligheter, utan helt enkelt att säga ”allt det här är möjligt”.
Inte heller för Sveriges del är det alldeles uppenbart vad Försvarsberedningen kan bidra med i fråga om vägval. När ordföranden Cecilia Widegren vid pressträffen på fredagsmorgonen fick frågan om vad rubriken egentligen innebär, var hennes svar att det handlar om att Sverige inte längre är ensamt – som om isolering någon gång sedan andra världskriget har varit svensk politik. (Däremot har det ibland varit svensk retorik, men det är en annan sak.)
Någon direkt förändring av synen på omvärlden lär Försvarsberedningens rapport således inte leda till. Men det var å andra sidan inte heller tanken.
Daniel Braw
