Fredrik Haage: Vad vi bör göra med Postnord

”Jag tror inte jag klarar av det här, det är för jobbigt”. Tänk om en anställd på ett företag sade så och lutade sig tillbaka i kontorsstolen och slöt ögonen i väntan på att ledningen rättar sig därefter och ändrar i tjänstebeskrivningen. De flesta skulle inte komma undan med det. Men om man heter Annemarie Gardshol och är chef för Postnord är det tydligen annorlunda.

Gardshol meddelade i veckan att svenska folket inte längre skall kunna räkna med att breven skall vara framme efter två dagar (eller 95 procent av dem som kravet är nu). I stället är det rimligt att tänka sig att de är framme efter fem dagar. Eller närmare bestämt så här: 85 procent av breven skall vara levererade inom tre dagar, och 97 procent av breven ska vara framme inom fem dagar.

Huruvida man som mottagare tillhör det ena eller andra skiktet vet man förstås inte. Man vill i alla fall inte tillhöra de där tre procenten som kanske aldrig får sitt brev. Men som sagt, det vet man ju inte.

Egentligen skall man inte bli förvånad. Det är så här Postnord håller på. För några år sedan kom en av dess chef på den briljanta idén att man skulle hålla på vanliga försändelser en dag extra för att motivera att man tog mer betalt för ”snabbleveranserna”. Annars fanns det ju ingen anledning att ta extra betalt för det där ”snabbare”.

Och 2020 inledde man ett”pilotprojekt” på vissa orter som gick ut på att dela ut brev mer sällan. Skulle pilotprojektet ”falla väl ut” skulle systemet med sämre service införas i hela landet vilket också skedde. Hur det inte hade kunnat ”falla väl ut” är något av en gåta då folk inte har möjlighet att byta post som man byter elleverantör. Pilotprojektet var förstås bara en symbolhandling för att ge sken av att man brydde sig om kunderna.

Man gillar inte att behöva dela ut post. Det är onekligen ett problem. Men frågan är om man löser det genom att hitta sätt att låta bli.

Postnords dysfunktionalitet är än allvarligare än vad man först kan tro. Försändelser handlar om rättssäkerhet. Det juridiska systemet bygger på att posten fungerar. Men den är även en förutsättning för svensk krigsberedskap. Inkallelseordrar och krigsplaceringar postas. Kallelse till mönstring likaså. Skall sådan information sväva fritt i Gardshols olika rymder av sannolikhetslära? Studsa i postgången mellan 85 eller 97 eller 3 procent?

Vi har skrivit det förut och det finns skäl att upprepa det: Återförstatliga posten. Vad vi dock glömt nämna var att man förstås också skall återinföra den gamla symbolen med posthorn och krona. Och att postbilarna skall återfå sin karaktäristiska gula färg som smälter in i det svenska landskapet mycket bättre än de nuvarande blå.