Vad kan tvinga Löfven att avgå?
En misstroendeförklaring mot en statsminister har aldrig tidigare lyckats.
Extra val, som fortfarande kan bli aktuellt, har hållits endast en gång, 1958.
Men i regel hade regeringar lämnat redan om de förlorat omröstningar om statsbudgeten eller stödet i stora sakfrågor. Det fanns förr så kallade ”kabinettsfrågor”, frågor viktiga nog för en regering - hela kabinettet - att avgå på.
Regeringarna Löfven har, i olika tappningar, förlorat budgetomröstningar, men valt att regera vidare på oppositionens budget.
Regeringen har heller inte lämnat när den haft riksdagen emot sig i viktiga sakfrågor.
Det illustrerar en tid då innehavet av regeringsmakten - inte vad en regering använder regeringsmakten till - blir det centrala.
När regeringen förlorade misstroendeomröstningen, så var det dock inte för att riksdagsmajoriteten enat var kritisk till hanteringen av någon större fråga. Partierna förenades i motstånd mot regeringen själv.
”Att partierna bakom misstroendeförklaringen hade olika skäl att rösta bort regeringen kan göra saken otydlig för väljarna och öppen för tolkning: Varför fälldes regeringen? Var det för marknadshyror eller för att den aldrig skulle ha tillträtt?”
Att partierna bakom misstroendeförklaringen hade olika skäl att rösta bort regeringen kan göra saken otydlig för väljarna och öppen för tolkning: Varför fälldes regeringen? Var det för marknadshyror eller för att den aldrig skulle ha tillträtt?
Det politiska avtal – Januariöverenskommelsen - som slöts mellan fyra partier innehöll inte bara sakpolitiska punkter, utan också skrivningar om partier att exkludera från politiskt inflytande.
Att parlamentarisk praxis frångås, tillsammans med att riksdagen gått från 5 till 8 partier, ger en fragmenterad och instabil politisk situation.
Det går inte att överblicka de sammanlagda effekterna av politiska avtal, partiers exkludering och en förändrad syn på konsekvenserna av att riksdagen fäller regeringars budgetförslag eller andra politiska förslag av vikt. Det går inte ens att förutse vilka förslag som skulle anses vara av sådan politisk vikt att de skulle påverka en regering.
Om inte regeringar verkligen lämnar då budgetomröstningar förloras kan en slutsats vara att det inte anses finnas politiska förslag som bedöms vara av större vikt. En regering kan regera på vilken politisk inriktning som helst, bara den kan sitta kvar.
Bilden av demokratins funktionssätt förändras också av hur statsministern mottog nederlaget. Han framställde det som att han ställts inför en valmöjlighet: att besluta om extraval eller att lämna in en begäran om entledigande.
Den riktiga bilden är att statsministern stod inför att entledigas av talmannen. Detta om regeringen inte inom en vecka beslutat om extraval. Därtill har en statsminister alltid möjlighet att avgå, så också veckan efter ett nederlag i en förtroendeomröstning.
När riksdagen beslutat en misstroendeförklaring har statsministern inte i första hand getts valmöjligheter. Han ska enligt Regeringsformen entledigas.
Ska förtroendet för politiken upprätthållas, så behöver den respektera parlamentarismen och parlamentarisk praxis.
Och det måste finnas politiska frågor viktiga nog för en regering att avgå på.
