Utökat mottagande blev sänkt standard

När det sägs att regeringen är passiv i bostadspolitiken är det en sanning med modifikation. Den så kallade bosättningslagen, som trädde i kraft 1 mars i år, skapar en helt ny standard för boende i Sverige.

Den visserligen goda tanken med lagen var att alla kommuner, inte bara de som erbjöd sig, skulle ge nyanlända tak över huvudet. Vad regeringen dock bortsåg ifrån var takets beskaffenhet. Många kommuner saknade redan före 1 mars möjlighet att erbjuda boende med normal kvalitet. När kraven höjdes blev den naturliga konsekvensen än mer tillfälliga lösningar: i Kalmar kommun, till exempel, erbjuds gruppboenden med gemensamma utrymmen och gemensamma kök och duschar.

Sådana lösningar är inte riktigt i linje med vare sig förväntningar eller retorik. "De har ju lovat oss någonting. Vi skulle få en lägenhet och vi har väntat och väntat och väntat och sedan blir det ett rum", som en kvinna som intervjuades av Sveriges Radio P4 Stockholm uttryckte det. Även i Kalmar har det förekommit att nyanlända har tackat nej till de boenden de har erbjudits, vilket innebär att de hänvisas till att leta upp något själva.

De ansluter sig därmed till den stora majoritet som – med resultat som sällan blir särskilt lyckade – ordnar eget boende redan under asylprocessen. Som många kommuner med stort mottagande påpekade för regeringen förblir grundläggande problem därmed olösta.

De som tackar ja till vad kommunerna kan ordna hamnar dock i boenden som är påfallande lika Migrationsverkets anläggningsboenden sett till standard och tänkt varaktighet. Skillnaden är att det inte finns någon instans som har till ansvar att ordna ett bättre eller mer permanent boende än gruppboendet: den som har tak över huvudet är inte bostadslös. Så har problemen skjutits upp – men knappast lösts.