Urvattnat uppdrag för biblioteken
Bibliotek är en verksamhet som gärna föranleder högtravande beskrivningar. Markkontakten går i motsvarande mån förlorad.
Den nationella biblioteksstrategin som presenterades under gårdagen är inget undantag. Erik Fichtelius som har lett arbetet med strategin kallar biblioteken ”demokratins skattkammare” och ”samhällets öppna rum” - men i själva verket håller bibliotek på att förvandlas till allmänna servicekontor för begränsade grupper.
Detta framgår av en av underlagsrapporterna till strategin, Kliv fram! Bibliotek, segregation och integration. Här beskrivs en utveckling där bibliotekarier istället för att rekommendera litteratur får hjälpa nyanlända med bankärenden och skriva ut kontoutdrag.
Här beskrivs hur bibliotekens viktigaste samarbetspartners inte är skolor och universitet utan socialtjänsten - ett ”starkt uppsving i kontakter” till följd av ökat flyktingmottagande och växande fokus på gängkriminalitet. Här talas om att kommuner i framtiden måste försöka hitta samverkan och synergier mellan bibliotek och fritidsgårdar - biblioteken har blivit platser dit människor söker sig inte av kunskapstörst utan för att komma undan trångboddheten.
De högtidliga beskrivningarna av bibliotekens insatser för att värna demokratin framstår i jämförelse med den krassa verkligheten närmast absurda.
Bibliotekarier ägnar sig enligt rapporten alltmer åt ”biljetthantering av olika slag, men även bankärenden, kösystem för hyresrätter och jobbsökande” - och åt att hantera ordningsstörningar.
Är man professionell optimist kan man i allt detta se en ofrånkomlig utveckling som biblioteken bara har att förhålla sig till genom ett ”utvidgat uppdrag”. Kanske kan det ses som en demokratisk uppgift att vid informationsdisken kontrollera rykten, rekommendationer och berättelser som florerar bland nyanlända genom att stämma av med myndigheterna? Kanske är det helt rätt att biblioteken bistår med stöd även i ärenden som inte traditionellt har betraktats som biblioteksärenden?
Men det finns knappast något mer effektivt sätt att undergräva bibliotekens ställning. Skattefinansierade verksamheter som i praktiken vänder sig till minoriteter får automatiskt mindre legitimitet, vilket i sin tur påverkar betalningsviljan negativt.
Att biblioteken till följd av ett stort inflöde av nyanlända kombinerat med en hög grad av digitalisering som kräver mycket av individen har kommit att ställas inför nya krav innebär inte att dessa uppgifter bör prägla bibliotekens verksamhet. Det ”utvidgade uppdraget” är smalare än det traditionella biblioteksuppdraget, som är att förmedla god litteratur till alla. Det är också en hårresande ineffektiv användning av kompetens.
Nu är förvisso även det traditionella biblioteksuppdraget i behov av uppdatering i och med digitaliseringen. Vad behövs de fysiska biblioteken till om Sverige genomför den massiva satsning på att digitalisera kunskaps- och kulturarvet som den nationella biblioteksstrategin förordar? Vilka mervärden ska skapas av att kommuner driver fysiska bibliotek när mycket mer material finns fritt tillgängligt på nätet? Är det relevant att i dagens läge kräva fysiska, bemannade skolbibliotek?
Detta är biblioteksförnyelsens smärtpunkt. De uppgifter som har ramlat på biblioteken av andra anledningar - i praktiken att hjälpa besökarna med problem som de har i relation till andra aktörer - är inte ett utvidgat uppdrag utan ett urvattnat.
