Uppvaknande ur törnrosasömnen

När kärnkraften i Sverige byggdes ut var ett av motiven att minska oljeberoendet från Arabvärlden. Ekonomiska beroenden och politiska hänger samman. Oljekrisen hade visat hur oljeshejker genom att vrida på några kranar kunde skapa kriser i Västeuropa och hur politisk oro i Mellanöstern påverkade tillgången till energi för ett industritungt Sverige.

Med åren har energifrågans koppling till säkerhetspolitiken blivit än viktigare. För Ryssland fungerar gasexporten till Europa som ett utrikespolitiskt verktyg. Därför har kablar från Sverige till Baltikum också en säkerhetspolitisk dimension när det minskar beroendet av ryska energikällor. Dessutom är den svenska elen klimatvänlig..

När utrikesminister Ann Linde (S) deltar i i ett möte i Bryssel låter det som att kopplingen mellan energi och utrikespolitik är något helt nytt.

”Vi utrikesministrar behöver lära oss mycket mer om energi och energiministrarna måste lära sig om utrikespolitik, för numera hänger det ihop.”

Numera? Det låter som ett plötsligt uppvaknande ur en törnrosasömn. Utrikesministerns fortsatta ord om att ”vi är på ett osunt sätt beroende av energi från Ryssland” kräver en förklaring.

Vi är i sammanhanget EU som helhet. Sveriges elenergi kommer ju från inhemskt producerad fossilfri vatten- och kärnkraft samt en mindre del från vindkraften. Likväl är det svårt att se någon logik i utrikesministerns uttalande.

Problemet i sammanhanget är att Tyskland avvecklar kärnkraften och ersätter den med naturgas från Ryssland som ska importeras via ledningen Nordstream 2 som ligger på Östersjöns botten.

Möjligheterna från EU:s sida att stoppa gasledningen har varit begränsade. Ytterst är den ju inte bara ett Moskvaprojekt utan också ett Berlinprojekt. Men den indirekta kritiken av Tysklands energipolitiska val brister i logik när den svenska regeringen bidrar till utfasningen av den svenska kärnkraften.

Om den regering Linde är en del av hade varit konsekvent hade den också ställt sig bakom klassificeringen av kärnkraft som hållbar när det gäller utformningen av EU:s taxonomi. Nu kritiserar Linde indirekt energipolitiken i Tyskland som ger Putin möjligheterna att styra över energipriser samtidigt som regeringens linje är att kärnkraften inte är hållbar. Det är motstridiga signaler.

I ett hållbarhetsbegrepp värt namnet borde rimligen säkerhetspolitiska dimensioner också ingå. Vad är viktigare för klimat och miljö än bevarad demokrati och säkrad suveränitet?