Upprepa inte misstagen från rivningsvågen
Så var det klart. Det vackra, drygt 100 år gamla, gula huset i hörnet av Strömgatan och Larmgatan på Kvarnholmen ska rivas och i dess ställe ska ett nytt byggas. Trots invändningar från Länsmuseet om att Kvarnholmens äldre hörnhus bidrar till att Kalmars stadskärna uppfattas som välbevarad. Men kommunen valde att strunta i synpunkterna från Länsmuseet och dess antikvarier. Huset har sättningsskador, är i dåligt skick och de tekniska bristerna är för allvarliga. Så löd åtminstone byggnadsnämndens förklaring.
Det är långt ifrån den första kulturhistoriskt värdefulla byggnaden som har rivits i Kalmar på senare år. Man kan tala om en 2000-talets rivningsvåg som sveper över staden, något som Barometern också har rapporterat om vid flera tillfällen. Ofta motiveras rivningarna med att byggnaderna har nått sin tekniska livslängd, eller att det vore för dyrt och krångligt att rädda dem. Även om många av dem förmodligen hade gått att bevara, särskilt om de hade vårdats bättre under sin livstid.
Argumenten känns igen ifrån när centrala Kalmar skövlades på 1960-talet. Det finns en bild av att Kalmar inte for lika illa som många andra svenska städer. Det är bara delvis sant. Visst, Kalmar vanställdes inte lika mycket som exempelvis Göteborg – men 40 procent av de äldre byggnaderna på Kvarnholmen försvann. Hela kvarter gick upp i rök. För att inte tala om Malmen, där mer än hälften av de ursprungliga husen revs. Så många som 100 trähus utplånades på 1960-talet. Och därmed också en del av Kalmars historia.
I Christina Thunwalls avhandling ”Stadsbilden i Kalmar – förändringar i stadsbilden 1945-1972” kan man ta del av hur de stora ingreppen motiverades. Och det är uppenbart att 1960-talets argument används på nytt i dag. Då ansåg man antingen att det behövdes fler parkeringsplatser i centrum, eller att byggnaderna bedömdes vara i ”alltför dålig kondition” för att bevaras. Ringer det möjligtvis en klocka?
”Det kan vara svårare att urskilja förändringen i en stad när den sker gradvis, som i dag.”
Det kan vara svårare att urskilja förändringen i en stad när den sker gradvis, som i dag. Ett hus försvinner där, och ett annat ryker här. Det ses inte som något större problem då förvandlingen inte upplevs som lika drastiskt jämfört med när ett helt kvarter demoleras, som på 60-talet. Men det kommer garanterat att märkas på sikt, när ett decennium eller två har passerat. Då kommer det att synas att en del av Kalmars kulturhistoria har jämnats med marken, och fått ge utrymme för hus och byggnader som inte bär det minsta spår av platsens kultur – utan hade kunnat stå i vilken svensk stad som helst. Precis som i fallet med huset på hörnet av Larmgatan och Strömgatan.
