Uniformen en symbol för hopp och trygghet
Vissa yrken är svåra att föreställa sig utan de yrkeskläder eller ämbetsdräkter som de tätt förknippas med. Läkaren med sin läkarrock, prästen med sin kaftan, eller polisen med sin uniform.
Men det sistnämnda är något som på sistone blivit föremål för klagomål. I Polistidningen rapporterades det häromveckan att lagret av uniformspersedlar har börjat tryta, och poliser berättar om hur det påverkar deras yrkesvardag. Poliser delar med sig om hur de lånar slitna gamla kläder av kollegor, och hur aspiranter på sina håll bara fått delar av uniformen tilldelade sig. Andra lappar och lagar sina trasiga kläder för att ha något att bära, eller nödgas arbeta i plagg med blodfläckar som inte går att tvätta bort.
Att poliser reagerar negativt på det är förståeligt. Det är inte en fråga om fåfänga eller dylikt, polisens uniform och dess olika detaljer fyller en funktion i arbetet.
Tillgång till exempelvis hela och fungerande regnjackor handlar inte bara om att slippa bli blöt när det regnar, de ska också fungera som ett stänkskydd mot farliga biologiska och kemiska ämnen.
”Dess olika detaljer fyller en funktion i arbetet.”
Att en polis helst vill undvika att röra sig ute i allmänheten med blodiga kläder är lätt att förstå. Utöver sanitära aspekter kan blodet väcka obehag hos omgivningen, eller för den delen hos polisen själv. Vad som i förstone kan framstå som en petitess kan i praktiken bli ett hinder i yrkesutövningen.
Stora organisationer kan vara svårrodda. Med en sådan jättelik organisation som Polismyndigheten är det inte konstigt att det ibland uppstår hack i flödet. Liknande problem uppstår även i andra sammanhang. Se till exempel den nästan identiska situationen med brist på personlig utrustning inom försvaret, där soldater har haft brist på sådant som kängor och regnställ. På samma sätt har det sett ut i andra delar av värden. Under Irakkriget förekom det till exempel att amerikanska soldater köpte eget kroppsskydd.
I polisuniformernas fall ligger förklaringen i den komplexa upphandlingsprocessen. Man kan tycka att det borde räcka att låta ett existerande avtal löpa på med leverans av identiska persedlar, men det hör samtidigt till saken att den som är satt att utöva statens våldsmonopol ska kunna lita på att den får uppdaterad utrustning i takt med den ständiga utveckling som sker. Oavsett om det gäller krigföring eller polisiär verksamhet kan man inte nöja sig med att ha det näst bästa om det är föråldrat i förhållande till vad fienden eller de kriminella har tillgång till.
En populistiskt lagd kritiker skulle kanske ta situationen med uniformsbrist till intäkt för att kejsaren är naken – ytterligare ett bevis på samhällets systemkollaps. Sanningen är som framgick ovan mindre dramatisk än så.
Men nog blir det lätt symboliskt när den här sortens kännbara brister uppstår. Polisuniformen är rent praktiskt polisens arbetskläder, men på ett symboliskt plan också ett slags uttryck för rättsstaten. Den signalerar trygghet i omgivningen, och ett värnande av det demokratiska samhällets ideal i oroliga tider. Polisens uniformsreglemente stadgar själv att uniformen ska ”vårdas väl”. Den förväntningen är svår att leva upp om man inte ges rätt förutsättningar.
