Underminerad FN-trovärdighet

Förra veckan rapporterade nämligen ett stort antal svenska tidningar och etermedier att ”FN-experter” uppmanat regeringen att säga nej till planerna på en gruva i Kallak, Jokkmokk.

Bakom uppmaningen finns emellertid bara en enda sida text. Den är skriven utan någon som helst research angående lagstiftning och miljöprövning i Sverige. Samerna har inte konsulterats, nämns det exempelvis. Nej, det är i prövningsprocessen i Mark- och miljödomstolen som sakägarna får inflytande. Bedömningarna av miljöpåverkan är otillräckliga står det vidare. Det motiveras inte. Att ett vidare arbete följer där Länsstyrelsens miljöprövningsenhet, Naturvårdsverket, kommun och sakägare är inblandade hör till bilden som författarna missat. Regeringens beslut kan för övrigt också rättsprövas i Högsta Förvaltningsdomstolen.

Det finns inga noter i texten med hänvisningar till kontakter med myndigheter, företaget eller till miljörättsliga prejudikat. Inget talar för att de två ansvariga författarna själva varit på plats i området.

Från andra sidan Atlanten varnas det för konsekvenserna för den samiska befolkningen och rennäringen i form av damm och avfall - och resonemanget understryks med att den svenska regeringen tidigare fått kritik när det gäller att beakta samernas rättigheter som minoritetsfolk.

Det är på det stora hela taget allt. Den ene av författarna till vad som kan kallas vara en sämre debattartikel är José Francisco Cali Tzay som arbetar för urfolks rättigheter i Guatemala medan den andra är docent David R. Boyd från Kanada. Båda har ställningen som speciella rapportörer för FN. Det innebär att de inte är anställda eller får lön från FN utan att de har uppdraget att följa en särskild fråga som i detta fall ursprungsbefolkningar, mänskliga rättigheter och miljö.

Så dåligt underbyggda utspel riskerar att urholka respekten för FN:s arbete när det gäller mänskliga rättigheter.

Det är heller inte första gången som särskilda rapportörer från FN presenterar tendentiösa utspel. FN:s särskilda rapportör för bostadspolitik, Leilani Farha, fick stor uppmärksamhet när hon kritiserade marknadsinslagen i svensk bostadspolitik. Hon hade också en bakgrund som bostadspolitisk aktivist och ledare för organisationen ”The Shift”.

I grunden finns det ju också en poäng med att FN:s råd för mänskliga rättigheter utser självständiga rapportörer.

Det skulle försvaga tilltron till FN-systemet om statstjänstemän utvaldes för att löpande granska hur ursprungsbefolkningar hanteras eller om mänskliga rättigheter respekteras.

Men exemplet visar att MR-experter liksom NGO:s - icke statliga organisationer - inte kan vara undandragna seriös granskning.