Undergräv inte givandets kultur
Det slog ned som en bomb i valrörelsen när en granskning av Kalla faktas förra året kunde visa att de flesta riksdagspartierna – Socialdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – tycktes vara beredda att ta till olika kreativa metoder för att kunna ta emot stora anonyma donationer, och därmed runda det regelverk som partierna själva infört just för att förhindra detsamma.
I debatterna som följde granskningen tog många till storsläggorna och menade att det rörde sig om korruption eller rentav hot mot demokratin. Men även om förekomsten av stora anonyma donationer i sig kan skada folkets tilltro till det politiska systemet, genom att öppna för misstankar om att donationerna också påverkar partiernas politik, så förekom dock i TV4:s granskning inga sådana diskussioner om villkor för donationerna.
Flera partier reagerade också snabbt på uppgifterna: Liberalernas ansvariga för ledningsstöd Lisa Flinth avgick, Socialdemokraternas ekonomichef Magdalena Agrell arbetsbefriades, och Kristdemokraterna partisekreterare Peter Kullgren granskades av revisorer.
Nu har slutligen också Kammarkollegiet avskrivit de anmälningar gjordes, eftersom det inte finns något bevis på att partierna faktiskt har brutit mot några bestämmelser i lagen.
Därmed faller också grunden för de krav på hårdare kontroller som började resas på sina håll efter Kalla faktas granskning. På såväl ledar- som debattsidor förespråkades skärpta krav, och i riksdagen vill centerpartisten Niels Paarup-Petersen (C) helt förbjuda anonyma partibidrag. Det är måhända en lättare ståndpunkt att ha om man tillhör världens rikaste politiska parti.
”I riksdagen vill centerpartisten Niels Paarup-Petersen (C) helt förbjuda anonyma partibidrag. Det är måhända en lättare ståndpunkt att ha om man tillhör världens rikaste politiska parti.”
Men sådana skärpta regler eller rena förbud hade inneburit ett steg bort från den demokratiska ordning som bygger på etik, gott omdöme och ansvarstagande – i stället för statlig inblandning i partiernas ekonomi. En sådan utveckling hade varit olycklig.
Alla folkrörelser, så även partierna, har byggts upp under många decennier av hårt arbete och donationer – stora som små – från givare har varit en viktig faktor. Det är en god ordning som hör till det demokratiska samhället i vilket individer och civilsamhälle är fria att bidra till samhällsbygget.
En sådan kultur av givande bör både upprätthållas och uppmuntras. Risken med nya och hårdare lagar är att givandet i stället skulle minska. Det skulle inte bara göra partierna mer beroende av statligt och kommunalt partistöd, utan också försvaga banden mellan partier och medborgare.
Med det sagt är det dock fortfarande rimligt att det finns en gräns för hur stor en anonym donation till ett parti kan vara. Just nu ligger den gränsen på 24 150 kronor. Det är rimligt att det finns någon form av spärrar för att undvika orimliga nivåer av anonymt givande av sådana dimensioner att det skapar tvivel kring partiernas integritet eller oro för olämpligt inflytande och maktstrukturer. Men att undergräva givandets kultur som sådan vore en drakonisk åtgärd med föga demokratiskt värde.
