Tyst acceptans för Tidöavtalet
Den första partiledardebatten efter ett regeringsskifte brukar präglas av polemik och högt tonläge. Med tanke på den polariserade debatten före valet väntades något av ett skyttegravskrig i kammaren.
Åhörarna och tittarna möttes istället av motsatsen när socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson egentligen inte tog strid om en enda punkt i det Tidöavtal som regeringspartierna ingått med Sverigedemokraterna. Inte heller nämndes något från Anderssons sida i det inledande linjeanförandet om ”hoten mot demokratin” från de ”högerkonservativa”.
Istället försökte oppositionsledaren ta åt sig heder och äran för den nya inriktningen av både migrations- och kriminalpolitiken. ”Det var vi som genomförde paradigmskiftet”, som Andersson sa i Expressen. Det är visserligen en förvanskning av historien, men som i dagens politiska situation spelar mindre roll. Det är också en påminnelse om hur det socialdemokratiska partiet som den naturligaste saken i världen kan byta ståndpunkter och retorik för att sedan låtsas som att företrädarna hela tiden sagt samma sak.
Socialdemokraternas besked är att det råder enighet om inriktningen på migrations- och kriminalpolitiken, även om vissa frågor i Tidöavtalet kommer att debatteras och ifrågasättas. Flera med rätta, kan det tilläggas. Även inom Tidöpartierna finns det tvekan mot enskilda punkter. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) visade med tydlighet att avskaffandet av fria tolkar i sjukvården strider mot patientsäkerheten. Det förslag från Centerpartiet som slingrat sig in avtalet - att migranter ska betala för mottagandet - borde vara nästa paragraf som kastas i cylinderarkivet. Men Anderssons nya retorik kan opportunismen till trots dämpa tonläget i det svenska samtalet och bidra till bredare uppgörelser i fråga om migration och kriminalpolitik.
Den politiska striden söker Magdalena Andersson istället återföra till den klassiska vänster-högerkonflikten där den borgerliga regeringen utmålas som ointresserad av välfärdssatsningar. Den tidigare statsministern efterlyste bland annat kompensation till kommuner och regioner för kostnadssmällen som nu drabbar också den offentliga sektorn.
”Men det är en annan typ av borgerlig välfärdspolitik som socialdemokraterna nu ska opponera emot.”
Men det är en annan typ av borgerlig välfärdspolitik som socialdemokraterna nu ska opponera emot. Tidöavtalet utesluter inga avregleringar och förenklingar, men när det gäller skola, vård och omsorg är sidorna fler om kvalitet genom statlig kontroll än om etableringsfrihet och fria val. Om tidigare borgerliga regeringar prioriterade satsningar på alternativ till offentligt utförande är temat för denna mitten-höger ministär mer att rusta upp skolan, vården och omsorgen med satsningar på innehåll.
Tidöavtalets inriktning på välfärd blir därför nästa problem för Socialdemokraterna att hantera. Notabelt är att Socialdemokraterna inte anklagar regeringen för nedskärningar i välfärds- och bidragssystemen , utan istället kritiserar ”uteblivna” ökade bidrag till välfärden innan någon budget ens har presenterats.
Tiden är också förbi då Moderaterna finansierade skattesänkningar med sänkta statsbidrag till kommunerna. Moderaterna gick i valet fram i mellanstora kommuner. Kristdemokraternas regeringsarbete är helt knutet till välfärd och Liberalerna tål inte att dess sociala profil krackelerar. Inget regeringsparti har intresse av att kommunerna visar röda siffror och får svårt att klara sitt uppdrag. Det är helt enkelt svårt för S-ledaren att skrämmas med det gamla högerspöket. Oppositionsrollen blir allt annat än enkel för Socialdemokraterna och Magdalena Andersson.
