Tvivelaktigt med obestämda straff

Även om den förändringen givetvis är bättre än ett totalt status quo finns det uppenbarligen mycket kvar att göra när fyra av tio som döms till fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom i sinom tid återvänder till brottslighet.

I vissa fall, när det gäller exempelvis de som dömts till böter eller intensivövervakning med elektronisk kontroll, det vill säga fotboja, har man till och med kunnat se att återfallen har ökat.

Regeringen påtalade problemet med återfall 2015, men har uppenbarligen inte lyckats med målsättningen att hejda återfallspandemin.

Om det är något parti som man brukar kunna förlita sig på när det gäller frågor om lag och ordning är det Moderaterna, som också i dagarna gick ut med ett förslag om just återfallsförbrytare.

Enligt Johan Forssell, Moderaternas rättspolitiske talesperson, vill partiet få på plats en utredning om att införa förvaringsstraff på obestämd tid för vissa gärningsmän om det bedöms att risken är stor att de kommer återfalla.

Men en sådan lösning är förenad med flera svårigheter. Att bedöma risken för återfall är lättare sagt än gjort. Det skulle även göra principen om rättstillämpningens förutsägbarhet mer diffus.

Forsell påpekar att detta förslag främst har udden riktad mot sexuella återfallsförbrytare, primärt pedofiler.

Det är dock värt att notera att just sexualförbrytare – i bred bemärkelse – är den grupp där risken för brottsåterfall är som minst. Och även om den föreslagna påföljden skulle riktas in specifikt mot dem som begår sexualbrott mot barn finns fortfarande en risk att metoden sprider sig även till andra fall.

Men, Moderaterna har helt klart rätt i att något måste göras. Dels specifikt vad gäller påföljderna för sexualbrott mot barn, dels generellt vad gäller åtgärder för att minska återfallsbrottsligheten.

Inte minst vore det värt att rikta in strålkastarna mot de grupper där återfallsstatistiken är som högst. Dit hör bland annat de som dömts för brott mot narkotikastrafflagen, eller för stöld, snatteri och rån.

Vad gäller just sexbrottslingar – åtminstone yngre sådana – varnade Kriminalvården under förra året om att de, på grund av straffrabatterna, döms till så korta fängelsestraff att de aldrig hinner genomgå de behandlingsprogram som finns att tillgå. Det är också något som vore värt att se över; i dagsläget försöker Kriminalvården hantera det genom att erbjuda behandling via sexualbrottsprogrammet digitalt över videolänk.

Det finns alltså flera områden där det finns gott om utrymme för välbehövliga reformer. Men om rövaren på korset ska ha en chans att omvända sig duger det inte att låta honom hänga i osäkerhet kring sitt straff.