Tvehågsenhet kan bli Liberalernas fall
I stort sett alla partier har sina falanger, och därav även ideologiska och sakpolitiska falangstrider. Något som i flera partier kan vara nyttigt för deras inre dynamik och politikutveckling; en inbyggd mekanism för att navigera sig i det föränderliga politiska landskapet.
För Liberalerna tycks falangerna tvärtom vara en i högsta grad bidragande orsak till dess nedgång. En sönderslitande konvulsion mer än en livgivande spänning. Ena stunden får den ena falangen genomslag, vilket lyfter partiet ett stycke upp i opinionen – för att i nästa stund ta ett steg tillbaka på grund av en annan falangs framgångar, med efterföljande dipp nedåt i opinionsmätningarna. Istället för att sluta upp kring en linje.
Denna svårighet för partiet att finna en inre stabilitet, och därmed även något slags opinionsmässig stabilitet, har även märkts av med all tydlighet under landsmötet som i dagarna har hållits i Linköping:
Å ena sidan har partistyrelsen skördat ett par viktiga segrar. Partiledaren Nyamko Sabuni, under vars ledning partiet lämnade januariöverenskommelsen och sällade sig till den moderatledda oppositionen, blev omvald. Därtill slöt partiet upp bakom tanken att man delta i det samarbetet trots Sverigedemokraternas närvaro. Ja, man ville inte heller säga ett rakt nej till att låta partiet ha tjänstemän i regeringskansliet – ett steg längre än vad Moderaterna har varit villigt att gå.
Men det har också varit en helg full av motgång efter motgång, inte minst på grund av det stridbara ungdomsförbundet som på flera punkter ställt sig på tvären gentemot partiledningen. ”Landsmötet har dominerats av LUF”, som Sabuni kommenterade under sitt lördagstal.
”För att stödröstande ska vara möjligt måste L också ge väljarna skäl att faktiskt lita på partiet.”
Det gällde bland annat sådana punkter där partistyrelsen ville inta en ställning närliggande Moderaterna. Det blev således nej till språkkrav för permanent uppehållstillstånd, nej till anonyma vittnen, nej till visitationszoner, och nej till möjligheten att dra in medborgarskapet för terrorister eller spioner med dubbelt medborgarskap.
Frågan är vilka väljares stöd partiet hoppas vinna med denna något splittrade inställning. Stödröster från ett Kristdemokraterna som själv tappat något i opinionen torde vara uteslutet. Så även röster från något av de andra tidigare januaripartierna, som ser med besvikelse på Liberalernas omsvängning. Och att sverigedemokratiska väljare skulle få för sig att stödrösta på Liberalerna förefaller osannolikt, för att uttrycka saken försiktigt.
Återstår då moderata stödröster. Och förvisso, möjligen kan en och annan moderat väljare som vill se en moderatledd regering – även om den förlitar sig på sverigedemokratiskt stöd – men som är tveksam till delar av Moderaternas sakpolitik komma att lägga sin röst på Liberalerna. Men det är ett svagt hopp att förlita sig på.
Att Liberalerna dessutom ställt sig avvisande till den moderatledda oppositionens budgetreservation är inte något som underlättar för eventuella stödröstande borgerliga, av vilka flera kommer fortsätta undra om partiet verkligen är att lita på när det kommer till kritan.
Men som Kristdemokraterna och Miljöpartiet demonstrerade förra riksdagsvalet är dåliga opinionssiffror inför ett val inte på något sätt definitiva. Skutan går bevisligen att vända, även när ett parti krisar i opinionen. Men för att det ska vara möjligt måste man också ge väljarna skäl att faktiskt lita på partiet.
