Trots brist på dramatik kan valet i Finland bli historiskt
På de halkiga gågatorna i Helsingfors pågår valkampanjen in i det sista. Samlingspartiets presidentkandidat, den tidigare statsministern, Alexander Stubb har besökt 120 orter och genomfört 180 intervjuer. Och 44 paneldebatter. Som sig bör avslutas valkampanjen i dag lördag på en hockeymatch.
Efter 12 år med Sauli Niinistö ska de finländska väljarna i morgon söndag gå till vallokalerna för att välja en ny president. Valet har fått stor uppmärksamhet också utanför vårt grannlands gränser. Det kan te sig paradoxalt. Den finske presidentens makt har med åren minskat och elaka tungor påtalar att den sittande presidenten Niinistö innan han tillträdde rollen som statschef deltog i ”avlövningen” av ämbetet.
Men även om presidenten faktiskt fortfarande har möjligheten att benåda fångar och har uppdraget att tillsätta högre statstjänstemän är det uppdraget att i samverkan med regeringen ansvara för utrikes- och försvarspolitiken som är ämbetets kärna. Och med en ny roll som medlem i Nato där presidenten har till uppgift att företräda de tusen sjöarnas land får också den finske statschefen en tyngre roll i landets politik.
Oron för grannen i öster bidrar dock till att politiken drar mot konsensus i utrikespolitiken. Åsiktsskillnaderna när det gäller Nato och försvarspolitiken ter sig marginella och måste närmast konstrueras mellan de som framstår som huvudkandidaterna, Alexander Stubb och Pekka Haavisto, erfaren tidigare utrikesminister, med bakgrund i de gröna.
Valrörelsens stora utropstecken är annars det svaga stödet för den socialdemokratiska kandidaten Jutta Urpilainen som i opinionsmätningar får lägre stöd än lilla Vänsterförbundets kandidat. Det kan förstås med att presidentvalet för många är ett personval mellan kandidater som ska står över partipolitiken. Haavisto är exempelvis också nominerad av en valmansförening vilket ska sända signalen om oberoende till mittenväljare. En vald president brukar också lämna sitt partimedlemskap som en signal om att vederbörande ska samla hela nationen.
Men socialdemokraterna var länge presidentpartiet i Finland, en roll som övertogs från det numera försvagade Centerpartiet.
Under 30 år, från 1982 till 2012, var de tre presidenterna alla från det socialdemokratiska partiet. Nu ser det ut som S-kandidaten i det tredje raka valet i följd inte får stöd ens från sina egna väljare.
Samlingspartiets Alexander Stubb har i sin kampanj än så länge också lyckats med att attrahera bredare väljargrupper än samlingspartiets väljare. Vinner Stubb blir han också den förste finlandssvenska presidenten efter Mannerheim som lämnade ämbetet 1946. Då skrivs historia.
Fast själv tonar Stubb ner sin finlandssvenske identitet, i ett led att skapa en bredare väljarbas. Istället beskriver han sig själv som tvåspråkig. Ändå är enligt väljarbarometrar stödet från den finlandssvenske väljarkåren kompakt för honom. Till bilden hör att Svenska Folkpartiet för första gången sedan 1998 inte ställer upp med en egen kandidat.
Under valkampanjen har Stubb noga också aktat sig från att vara en försvarsadvokat för den sittande mitten-högerregeringen genom att åtskilliga gånger hänvisa till att de inrikespolitiska konfliktfrågorna faktiskt inte ligger på presidentens bord.
När jag på fredagens eftermiddag tillsammans med internationell press möter den ledigt klädde Stubb inleder han också på typiskt finskt manér att berömma sina motståndare. De är ”konkurrenter”, betonar han. ”Inte rivaler”. Pekka Haavistos mångåriga erfarenhet understryks och Stubb prisar även Sannfinnländarnas Jussi Halla-aho för hans ”stora kunskaper” om Ryssland.
Den finska politiska kulturen är onekligen annorlunda än den svenska.
Pekka Haavistos popularitet ska också ses mot bakgrund av att de finska gröna har en annan profil än exempelvis de svenska miljöpartisterna. Haavisto var själv med och bildade de gröna och partiet har aldrig fått samma vänsterprofil som i Sverige. Partiet har accepterat kärnkraften - utifrån både klimataspekter som nationellt energioberoende - och hade inga problem med Natomedlemskapet. ”Jag är inte alls röd”, säger Haavisto väl medveten om att han i en andra omgång mot Stubb ändå kommer att få socialdemokratiska väljare.
Allt talar för att Stubb vinner en andra omgång mot Haavisto. Däremot kan Sannfinländarnas kandidat Jussi Halla-aho med vind i seglen under slutspurten förändra spelplanen.
”Visst skiljer sig politiken i Finland från Sverige. Det är mer konsensus, mer samtal och mindre konflikt.”
Så skiljer sig även detta val i Finland från den svenska politiken. Det är som alltid mer konsensus och mindre konflikt i den gamla östra rikshalvan än i den västra.
Fast till bilden hör att presidentämbetet bör ses som en historisk förlängning av den svenska monarkin. Institutionen bygger på traditionen från det tidigare statsskicket.
Under den ryska tiden var den svenska gustavianska regeringsformen från år 1772, med nästan oinskränkt makt för monarken, formellt giltig i Finland fram till 1919. Efter självständigheten valdes faktiskt också en tysk pris till kung, men efter det tyska nederlaget i det första världskriget övergavs planerna. Så sägs också att ämbetet blivit allt mer monarkiskt, det är en landsfader som står över partipolitiken som efterfrågas.
Banden över Östersjön kan ibland te sig osynliga, men likväl finns de. Och förstärks inte minst om en finlandssvensk blir Republikens Finlands näste president.
