Tronskifte i Torsås
Det är ingen optimal ordning med tanke på den stora makt som ligger i ett kommunalråds händer. I Torsås rymmer dock spekulationerna flera namn, alla med bas i Centerns fullmäktigegrupp.
Det är ju de lokala politikerna som också bär upp Centerns goda siffror i kommuner som Torsås och Mönsterås. När Sveriges Radios söndagsprogram Godmorgon Världen nyligen skildrade Centerns starkaste fäste hamnade reportern i Mönsterås, där Roland Åkesson som bekant styr med dryga 40 procent av väljarna bakom sig. Även i Torsås har Centern i det lokala valet imponerande höga siffror; 30,2 procent.
Men i riksdagsvalen går det betydligt sämre. Väljarna har förtroende för Centerns förtroendevalda, men inte för den politik som bedrivs i Stockholm. I Torsås väljer varannan Centerväljare i kommunen att rösta på något annat parti i riksdagen. I en rad kommuner runt om i landet – till och med i Danderyd i Stockholms län – får Centern större stöd i riksdagsvalet än i Mönsterås.
Bilden av ”centerfästena” är således i viss mån överdrivet, ungefär som föreställningen av det röda Kalmar. När folkets främsta företrädare ska väljas var de etablerade allianspartierna större än de rödgröna i Kalmar 2010.
I Torsås kommun har det ungefär som i Kalmar kommun varit si och så med samarbetet inom Alliansen. Att samarbeten kan se olika ut i landet är en självklar poäng med det kommunala självstyret. Men den blockpolitiska röra som präglar Kalmar län i dag försvårar också ansvarsutkrävandet, för den måttligt politiskt intresserade medborgaren.
I Kalmar har Centern ingått i union med stora Socialdemokraterna och lilla Vänsterpartiet. I Nybro och Västervik är det lila koalitioner mellan S och M som ersatt den kultur av bondeuppgörelser mellan S och C som tidigare var vanligare det sydsvenska Centerbältet. Men ska Centern lokalt återvinna förtroende som ett bärande alliansparti duger det inte att klaga på Moderaternas kärlek till S/M-relationer utan också dess egna företrädare har ett ansvar att hålla liv i alliansandan.
Martin Tunström
