Tre partier är starkare än två
Lagom till industrisemesterns slut och semesterfirarnas återkomst till arbetsplatsen inledde Sveriges Radio under måndagen denna valrörelses uppsättning av partiledarintervjuer. Först ut var intervjun med partiledaren för det största oppositionspartiet, Ulf Kristersson (M).
Intervjun kom bland annat att kretsa kring en av valets centrala punkter, nämligen regeringsfrågan. Kristersson gav inget besked om huruvida Liberalerna kommer ingå i en moderatledd regering eller ej.
Fram tills nyligen kunde Moderaterna och Kristdemokraterna kosta på sig att vara avvaktande. Med Liberalerna skvalpandes på tvåprocentiga opinionssiffror var ett sådant förhållningssätt ingen större risk. Det hade i och för sig teoretiskt varit möjligt för Liberalerna att ingå i regeringen även om de föll ur riksdagen; jämför med hur Magdalena Andersson (S) till sin regering rekryterade ministrar som inte är folkvalda.
Fullt så lätt kan nu frågan inte längre undvikas. Under sin nya partiledare Johan Pehrson (L) har Liberalerna återhämtat sig, inte olikt Kristdemokraternas comeback förra valet under Ebba Buschs ledning, och därmed åter blivit något som övriga delar av oppositionen aktivt måste förhålla sig till.
En moderatledd regering skulle onekligen vara stabilare om Liberalerna ingick än om de stod utanför. Det vore också enklare för regeringen att bara ha ett utomstående parti, Sverigedemokraterna, att behöva förhandla med, än att behöva handskas med två partier – både Sverigedemokraterna och Liberalerna.
Politiskt sett är dessutom skillnaderna mellan Moderaterna och Liberalerna små. Den stora skiljefrågan de senaste åren var Januariöverenskommelsen, och den tiden är nu förbi.
”Att Sverigedemokraterna har tappat i opinionsstöd torde också tygla dess stundtals övermodiga attityd.”
Svårigheten blir förstås att Sverigedemokraterna kan komma att motsätta sig en sådan trepartiregering. Men därmed skulle Sverigedemokraterna ”göra en Centerpartiet” och förhindra ett borgerligt maktskifte. Det skulle skada dess egen trovärdighet, både inför väljarna och övriga oppositionen. Att partiet har tappat i opinionsstöd torde också tygla dess stundtals övermodiga attityd.
Vad gäller frågan om Sverigedemokraterna som sådant har de övriga sedan långt tillbaka varit tydliga med att det inte är aktuellt med sverigedemokrater i regeringsställning. Storleken på partiet är inte allt. Liberalerna har gott om regeringserfarenhet, till skillnad från Sverigedemokraterna. Regeringarna Löfven som inkluderade Miljöpartiet visade tydligt hur svajigt det kan bli med oerfarna partier i Rosenbad.
Och frågan är om inte Sverigedemokraterna i själva verket är mer bekväma med möjligheten att kunna fortsätta verka med sin självbild som anti-etablissemang, en image som är svårare att upprätthålla i regeringsställning.
Socialdemokraternas spinn på den moderatledda oppositionens kvarvarande frågor att lösa är att måla upp det, med partisekreteraren Tobias Baudins (S) ord, som ”ett skämt”. Magstarka ord från ett parti vars planhalva av partier är ett sammelsurium av motstridiga politiska ställningstaganden, och med noll och intet besked att lämna i regeringsfrågan för egen del.
Under Alliansåren vande sig svenskarna vid att regeringsfrågan och de sakpolitiska överenskommelserna redan var lösta innan valdagen. Att den nuvarande moderatledda oppositionen inte fungerar på samma sätt som Alliansen är i mångt och mycket ett närmande till hur det historiskt har fungerat i Sverige – och hur regeringsbildningar brukar gå till ute i Europa. Inte så mycket för Socialdemokraterna att skrämmas med.
