Tragisk eskalering av Syrienkonflikten

Fram tills nu har stormakterna hållit sig på armlängds avstånd, men nu verkar det vara slut med det. Sedan EU hävt sitt vapenembargo mot Syrien har USA och flera europeiska länder – däribland Storbritannien och Frankrike – beslutat att skicka vapen till rebellerna. Som skäl lyfter länderna fram bevis för att den syriska regimen ska ha använt sig av kemiska vapen i striderna. FN är mer försiktiga med att ensidigt peka ut regimen. Även rebellerna kan ha använt kemiska vapen. USA:s besked har fått Ryssland att agera. När ­Vladimir Putin mötte Storbritanniens premiärminister David Cameron i helgen kritiserade han den senare för att vilja beväpna ”extremister” som ”äter sina fiender” och syftade på den videosekvens där en rebell skändar och äter av en ­stupad fiendesoldat.

Under det på onsdagen avslutade G8-mötet på Nordirland fördjupades splittring kring Syrien. USA:s president Barack Obama hade samtal ”långt in på natten” med Putin, utan att de två kom närmare varandra. Oförmågan att nå gemensam mark kommer bara att eskalera konflikten. En lösning kommer inte närmare, snarare tvärtom. Ur Rysslands synvinkel är det hela enkelt. Syrien erbjuder den ryska flottan en hamn i Medelhavet och al-Assad regimen har länge köpt vapen från Ryssland. Det finns ett partnerskap mellan det nuvarande styret och Putins Ryssland. Vad USA egentligen vill uppnå med att stödja rebellerna är däremot svårare att förstå. Naturligtvis finns förhoppningar om att den demokratiska och västvänliga oppositionen i Syrien ska gynnas, men det är inte personer med sådana åsikter som utgör huvuddelen av rebellerna. Dessa är islamister av olika slag och från olika länder, bland annat Sverige, som slåss för att införa islamisk lag i Syrien.

I en skrämmande intervju, som sändes av Ekot i helgen, kan vi höra den svenska medborgaren Bilal berätta om kriget i Syrien och varför han och en handfull andra unga svenska medborgare till åkt dit. ”Alla som inte vill ha sharia kommer vi att kriga mot”, säger han. Den rebellgrupp han tillhör är lojal till al-Qaida och slåss mot både Syriens reguljära armé och den demokratiska oppositionens väpnade styrkor. I reportaget får vi också veta att Bilal saknar koppling till Syrien, att han hade arbete i Sverige innan han reste dit och att det var tron som fick honom att ta det ­steget.

Även om syftet är att den västvänliga oppositionen ska motta USA:s vapenstöd så kommer islamisterna inte att ha några svårigheter med att ta del av vapnen, eftersom man är den starkaste rebellgrupperingen. Man kan tycka att USA borde ha lärt sig av faran med att beväpna fiendens fiende, eller att försöka destabilisera ett land fyllt av etniska och religiösa motsättningar. Risken finns att islamisterna växer till sig och blir en kraft som inte går att kontrollera samtidigt som Syrien störtar samman i etniska och religiösa konflikter precis som det lika mångetniska och mångreligiösa Irak har gjort efter USA:s inblandning i landet.

Det finns inga val som är lätta vad gäller Syrien. Den nuvarande regimen är förstås en hård sådan, men repressionen skulle knappast mjukna om Syrien styrdes av sharialagar. Det enda som står klart är att en eskalering av konflikten inte gynnar något. Så länge mer vapen och fler ”heliga krigare” strömmar in i landet kommer det syriska folkets lidande att öka.