Tillbaka till 1985
Det var i valrörelsens slutskede 2018 som finansminister Magdalena Andersson presenterade en statlig jämlikhetskommission. Kanske var inrättandet av denna utredning viktigare än dess kommande slutsatser. Torsdagens presskonferens om resultaten kom symptomatiskt också något i det mediala bakvattnet – inte minst eftersom den ägde rum på sen eftermiddag.
Det fanns dock en förväntan om att redovisningen skulle bli något annat än en rapport från något av socialdemokratisk tankesmedja. I direktiven slogs det fast att ekonomisk tillväxt är nödvändig och att löneskillnader också är nödvändiga i ett samhälle. Dessutom fanns en viktig tyngdpunktsförskjutning i fråga om synen på jämlikhet och klyftor, det talades mer om att via utbildning stärka elevers livsmöjligheter än att omfördela via skatter.
Därför inföll det något av ett antiklimax när rapporten presenterades. Den allra största klyftan i det svenska samhället går mellan dem som saknar jobb och de som får en månadslön utbetalad den 25:e. Men på denna punkt har inte utredningen mycket att säga, mer än att den kritiserar försämrade anställningsvillkor. Ett förslag om en skattesänkning för arbetsgivare ter sig intressant, men sedan kommer dyra förslag som att kommunerna ska erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid.
På skolområdet läggs inte fokus på hur kunskapsmål ska nås, hur lärarrollen kan stärkas och hur trygghet och arbetsro åter kan prägla klassrum. Kraften läggs helt på friskolesektorn. Att relevanta frågor reses om exempelvis friskolesystemets finansiering rättfärdigar inte urvalet av områden.
Även bostadspolitiken präglas av samma snäva tankegång och av ett rejält tankefel. Utredaren Per Molander hävdar att bostadsbrist råder i en majoritet av landets kommuner, vilket ska motverkas med en kraftfull satsning på allmännyttans hyresrätter. Påståendet om bostadsbrist bygger på kommunernas eget tyckande, inte på någon oberoende bedömning av läget på den svenska bostadsmarknaden.
Medan Molander i övrigt hänvisar till en mängd forskning nämns inte alla de internationella rekommendationer som pläderar för avregleringar och ökad marknadsstyrning av boendet. Tvärtom vänder sig kommissionen mot att privat kapital investeras för att rusta upp miljonprogrammen, flera år efter att det uppmärksammats att kommunerna inte har råd att svara för renoveringar.
Välfärdsstatens goda sidor – allmän sjukvård och offentligt ansvar över skola och omsorg – kom med tiden att kompletteras med förmåner riktade till medelklassen. Generösa ersättnings- och försäkringssystem kom också att inkludera tjänstemannagrupperna. Att höja ersättningarna är också något som föreslås i utredningen trots att det riktas mot mellangrupperna snarare än de resurssvaga.
Utredarna använder med rätta ord som moral när de diskuterar vilken fördelning i ett samhälle som är rättvis. Att för stora skillnader också påverkar tillit, hälsa och tillväxt negativt bör också understrykas. Men är det moraliskt rätt att beskatta egnahem som utredarna vill? Borde inte fler familjer få möjlighet att förverkliga villadrömmen – också med tanke på den forskning som visar att ägandet av bostad också bidrar till ökat medborgarengagemang.
Så föreslår också den utredning – som man trodde inte skulle fokusera på skatter – återinförande av arv- och gåvoskatten och att utreda en återinförd förmögenhetsskatt. Hur dessa skatter motverkat värdeskapande i en konkurrensutsatt liten ekonomi diskuteras inte alls. Den utredning som skulle kunna ha initierat ett välkommet samtal om social rörlighet och livschanser framstår istället som en resa långt bak i tiden. Den ger 1980-talets svar på 2020-talets svåra frågor.