Annons

Tillåt polisiär släktforskning

Polisens brottsbekämpande släktforskningsmetod med hjälp av DNA är inte ett hot mot integriteten.
Ledare • Publicerad 14 maj 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Gärna en batong, men först en rejäl DNA-analys.Foto: Dan Hansson / SvD / TT

Det rönte stor uppmärksamhet förra sommaren när polisen, tack vare analys av DNA och med hjälp av släktforskning, äntligen lyckades få fast mannen bakom dubbelmordet i Linköping 2004.

En demonstration av hur betydelsefulla nya metoder kan vara i polisens arbete, en lovande försmak av framtida framgångar, och för all del också ett hedrande av släktforskningen som sådan.

Annons

Men den nya metoden har nu mött kritik från Integritetsskyddsmyndigheten (IMY), tidigare Dataskyddsinspektionen.

Även om myndigheten inte kommenterar det enskilda fallet med dubbelmördaren, och utan att än så länge ta några beslut om åtgärder, har man i ett yttrande framfört att ett förbud i brottsdatalagen hindrar polisen från ”att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer om sökningen grundas på känsliga personuppgifter vilket DNA alltså räknas som”, som en av IMY:s jurister uttrycker det.

Ett åskådliggörande av hur svensk lagstiftning har halkat efter i utvecklingen. Polisen behöver de moderna verktyg som finns att tillgå.

”Det ligger i allmänhetens intresse med vissa typer av integritetsinskränkningar”

Att inrikesminister Mikael Damberg (S) snabbt gick ut och kommenterade att denna metod bör inkluderas i en kommande utredning om polisens lagliga möjligheter att använda biometriska metoder – som just DNA, eller fingeravtryck och ansiktsigenkänning – är positivt. Om reglerna som de ser ut i dag förhindrar lovande polismetoder, på grund av integritetshänsyn, behöver de uppdateras.

Svensk debatt om integritet har generellt sett i många år präglats av en föreställning att integritet är ett slags absolut rättighet, en helig princip som inte får ruckas på eller inskränkas. Men integritet är i svensk rätt inte en rättighet, utan ett intresse. Det kan finnas andra allmänna intressen som ibland är överordnade – så som möjligheten att faktiskt sätta dit brottslingar.

Förvisso finns rättigheter i svensk lag som också förknippas med integriteten, men de har en mer politisk dimension. Man ska ha rätt att yttra sig fritt, demonstrera, bilda opinion med det skrivna ordet – kort sagt att engagera sig politiskt, utan att frukta integritetskränkande övervakning från myndigheter i förtryckande syften.

Men de rättigheterna skulle inte hotas av att polisen försöker få fast mördare med hjälp av släktforskning.

Eller för den delen av fler kameror i offentligheten, något som diverse aktivister under flera år kritiserat men som har brett stöd bland befolkningen i stort.

Att det ligger i allmänhetens intresse med vissa typer av integritetsinskränkningar är numera mer allmänt accepterat än vad det i alla fall verkade som under den överhettade FRA-debatten för drygt ett decennium sedan.

Att några större skaror skulle sätta sig emot att polisen använder sig av släktforskning i brottsbekämpande syfte förefaller alltså föga troligt.

Thomas HermanssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons