Telefonin vital del av infrastrukturen
Det har varit mycket tal om infrastruktur de senaste åren. Den viktiga 5G-utbyggnaden, och dess potentiella säkerhetsrisker kopplade till Kina. Motsättningen mellan regeringens dyra storprojekt att bygga en höghastighetsbana mellan storstäderna, och de som hellre skulle vilja se en upprustning av det befintliga tågnätet runtom i landet. Nedmonteringen av postväsendets dagliga utdelning, och utbyggnaden av bredband. Listan kan göras längre.
Under fredagen uppmärksammade Sveriges Radio den opålitliga mobiltäckningen i bland annat Västerbotten, där hundratals boende gett uttryck för missnöje. En frustration som delas på fler håll i landet. Inte bara för att det är ett irritationsmoment. Det är också något som försvårar ett fungerande liv eller en fungerande verksamhet.
Infrastrukturen brukar kallas för en del av samhällets blodomlopp. Att känslorna kring järnväg, post, telefoni och transporter stundtals blir heta ämnar alltså inte att förvåna. Varenda person, företag och myndighet – ja, hela samhället – berörs direkt och är beroende dagligen av att detta blomomlopp fungerar som det ska.
Det fick många svenskar uppleva på ett lite annorlunda sätt i början av den pågående pandemin när mängder av varor – torrjäst och toapapper, T-sprit och desinfektionsmedel – plötsligt blev bristvaror då de gick åt snabbare än vad de fortsatta handelsleveranserna kunde tillgodose.
Infrastrukturen är kort sagt ett komplext maskineri där varenda kugghjul är av betydelse. För att ta en jämförelse från krigskonsten: Spräng en bro och du förhalar fiendens framryckning. Tappa din internetuppkoppling och dagens arbete, studier eller vad det månde vara blir lidande.
Ur detta perspektiv måste – ja, måste – även bristerna i såväl det fasta som det mobila telefoninätet betraktas.
”Telefonen är inte bara ett verktyg, utan också en trygghet.”
När man inte kan lita på möjligheterna att ringa upp eller bli uppringd, eller ständigt måste oroa sig för risken att ett samtal bryts, påverkas möjligheterna att han en fullgod kontakt med myndigheter, göra bankärenden eller för den delen att ringa akuta samtal till polis och sjukvård. En säkerhetsaspekt som även har påpekats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
Problemet blir inte direkt bättre av att aktörer som Telia dessutom har börjat dra in på de fasta telefonnäten. En utveckling som har pågått i flera år. Bara detta år kapas det i fler än tvåhundra orter, enligt en granskning av Dagens Nyheter.
Utöver det rent kulturhistoriska värdet av de fasta telefonerna, liksom de som av mer eller mindre excentriska skäl inte vill använda sig av mobiltelefoner, är det en negativ utveckling inte minst för alla de som av ett eller annat skäl inte klarar av att använda mobiltelefoner. För många till åldern stigna är den fasta telefonen deras väg till kontakt med omvärlden. Inte bara ett verktyg, utan också en trygghet.
Lägg därtill att den fasta telefonin är mer pålitlig än den mobila i händelse av strömavbrott; en viktig säkerhetsaspekt som ej bör glömmas bort, i synnerhet inte i en tid när krismedvetenhet är på tapeten.
Det kan också noteras att denna utveckling inte direkt underlättar för de glesbygdskommuner som anstränger sig för att locka till sig nya invånare.
Varken den fasta eller mobila telefonin bör underprioriteras. De som påverkas av det nuvarande tillståndet får inte lämnas åt sitt öde.
