GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Taket är nått i bostadsbyggandet

Ekonomiskt förnuft och miljömedvetenhet borde få större plats i bostadspolitiken.
Ledare • Publicerad 13 december 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Bostadsmarknader utanför storstäderna kan inte absorbera fler hyresrätter.
Bostadsmarknader utanför storstäderna kan inte absorbera fler hyresrätter.Foto: /TT

Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp, heter det. Men till den svenska bostadspolitiken har insikten inte nått. Man vägrar att se bakåt, till miljonprogrammet och vad som gick snett då. Man vågar inte se framåt och fundera över vad det betyder att befolkningstillväxten som ska byggas ikapp i mycket hög grad är en följd av invandring. Och man ser inte upp.

En påminnelse om detta kommer från byggbolaget Veidekke, som i en ny rapport belyser svenska politikers favoritlösning på bostadsbristen: att bygga mängder av hyresrätter. I Helsingborg, som används som exempel, har denna lösning verkställts till fullo. Under förra året byggdes mer än 1 000 nya hyresbostäder i kommunen. Skulle den nationella politikens ambitioner få råda, skulle man fortsätta på detta vis.

Men samtidigt har det blivit allt svårare att hyra ut bostäderna. Kötiden för nyproducerade hyresrätter i Helsinborg är i över 80 procent av fallen under ett år. ”Det innebär att många i praktiken fått en bostad utan kötid alls”, skriver Veidekke.

Och en beräkning av det så kallade marknadsdjupet, det vill säga hur stor efterfrågan det finns på en viss mängd bostäder till en viss kostnad, ger vid handen att en långsiktigt hållbar produktion i Helsingborg ligger på runt 300 hyresrätter per år. Ska marknaden kunna svälja fler krävs att hyrorna trycks ner under den nivå som gäller för de bostäder som nu subventioneras fram av staten.

Helsingborg är inte unikt. Tvärtom är Veidekkes bedömning att taket är nått utanför storstadsregionerna. Ett ökat byggande kommer att leda till att lägenheter står outhyrda, vilket sannolikt kommer att leda till krav på ökade subventioner också av efterfrågan.

I självkritisk anda borde nu frågan ställas vad det egentligen är för byggboom som politiker i alla partier har medverkat till. Vad var dess syfte, vilka problem löste den? Hemlösheten har inte minskat. Kommunerna har utöver allt annat de kämpar nu fått ett helt nytt uppdrag, att ordna bostäder åt människor som inte har andra problem än att de saknar hem. Så kallade svaga grupper har inte minskat i omfattning. Samtidigt har grönytor försvunnit och städer fyllts av områden som i allt väsentligt är likadana.

Men inte ens för de bostäder som har byggts med direkt statligt understöd har det funnits något uppföljningsintresse. Miljarder och åter miljarder har satsats på att människor som hade kunnat ordna bostad i alla fall får en nybyggd hyresrätt snabbare och billigare. Tillväxten i antalet nya bostäder, liksom tillväxten i antalet nya invånare, har tillmätts ett eget värde.

Att detta har kunnat pågå samtidigt med en kommunekonomisk kris och ett uppvaknande i klimatfrågan är svårt att förstå. Resurserna som har satsats på bostäder hade kunnat användas för andra, mer trängande behov. Och själva byggandet är en utsläppsintensiv verksamhet. Sedan 2008 har bygg- och fastighetssektorns koldioxidutsläpp minskat med ynka tre procent samtidigt som utsläppen från vägtrafiken har minskat med femton procent. Ett nytt miljonprogram, som somliga efterlyser, skulle vara usel klimatpolitik.

Därför vore ett rimlig bostadspolitisk ambition inför det nya året att sträva efter det som alla hur som helst säger sig tro på: kostnadseffektivitet och hållbarhet. Det är i likhet med andra nyårslöften varken enkelt eller tacksamt, men fördelen är att man slipper ångra sig och säga ”vi såg det inte komma”.

Daniel BrawSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Barometern och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.