Ta bladet från munnen om OS
För tretton år sedan, sommaren 2008, hölls Olympiska spelen (OS) för första gången någonsin i Kina. En historisk milstolpe för detta kommunistiska land som under lång tid, fram till 1980 då spelen hölls i Sovjetunionen, hade bojkottat OS som ett resultat av konflikten med Taiwan – en konflikt som nyligen även föranledde ett utspel mot denna ledarsida från kinesiska ambassaden i Stockholm.
Sommar-OS i Peking var naturligtvis något som Fastlands-Kinas regim passade på att använda i propagandistiska syften. Invigningsceremonin var mastodontartad. Jämförelser gjordes med 1936 års OS i nazismens Tyskland.
Nu är det dags igen. 2022 ska Peking vara värd för vinter-OS. Det är första gången någonsin som en stad har varit värd för både sommar- och vinter-OS. För det kommunistiska partiet är det en propagandaseger som heter duga.
Att OS återigen ska anordnas av Kina har föranlett diskussioner om huruvida Sverige bör bojkotta vinter-OS denna gång. Relationerna mellan Kina och stora delar av den fria världen har fått sig en törn de senaste åren. På flera punkter har utvecklingen i Kina gått åt fel håll: förföljelserna av kristna och muslimer, Xi Jinpings stärkta grepp om makten och inskränkningarna av Hong Kongs friheter är bara några exempel.
”Att istället för en total bojkott därför genomföra en så kallad diplomatisk bojkott kunde vara en välavvägd markering.”
Samtidigt ligger det mycket i påpekandet att sport och idrott bör vara arenor fria från politik. I synnerhet för ett idealistiskt projekt som OS, med dess syfte att främja internationell sämja, fred och försoning. Likt diplomati bedrivs det trots olikheter och meningsskiljaktigheter, inte som en följd av uppnådd enighet.
Det utesluter dock inte att det kan finnas allvarliga situationer, där OS idealistiska anda överträds, som kan kräva undantag. Det har inte heller hindrat att bojkotter förekommit förr. Mest berömda torde vara USA:s och Sovjets ömsesidiga bojkotter under det kalla krigets 80-tal. Det vore dock en överdrift att kalla de nuvarande frostiga relationerna mellan Fastlands-Kina och den fria världen för ett kallt krig.
Att istället för en total bojkott därför genomföra en så kallad diplomatisk bojkott kunde vara en välavvägd markering gentemot de övertramp som regimen i Peking gjort sig skyldig till. Det skulle inbegripa att länder avstår från att skicka officiella företrädare till Peking.
USA har redan beslutat sålunda. Så även Storbritannien, och Australien; de länder som i år inledde ett försvarssamarbete, ”Aukus”, med udden riktad mot Kina. I EU är man oense. Frankrikes president Macron ser det som obetydlig symbolpolitik. Symboliskt är det förvisso, men symboler kan ha betydelse.
Statsminister Magdalena Andersson (S) har dock än så länge svarat undvikande på frågan om hur Sverige ska göra. Nu är det dags att ta bladet från munnen.
