Symbolpolitik hot mot Svalbard

Även på Svalbards museum,. på olika företag och på turistbyrån tar man av sig skorna och vandrar i strumplästen.

Orsaken är att arbetarna från gruvorna inte skulle sprida smutsen från kolet inomhus. Och nu lever traditionen vidare trots att den sista norska gruvan i Longyearbyen är på väg att stängas.

I dag bryts kol för att värma byn via ett fjärrvärmenät med rör dragna ovan jord på grund av den djupa tjälen. När porten till gruva sju stängs ska istället värmen och elen komma från stora dieselkraftverk vilket är den vanliga energilösningen i mindre samhällen i arktisk miljö.

Nya fossila lösningar kan ses som en stor paradox i en region som är starkt påverkad av klimatförändringar. Inte heller turismen som utgörs av unga urbana skidåkare klädda i de senaste friluftskläderna är oproblematisk ur klimatsynpunkt. Ö-gruppen nås med flyg och turismbranschen erbjuder vackra turer i ishavet med bensinslukande motorbåtar eller snabba snöskotrar på land.

Bland klimatforskare råder konsensus bland klimatforskare att klimatförändringarna går två till tre gånger så snabbt i Arktisområde som i övriga världen.

Permafrostens uppvärmning utgör också ett globalt problem. När tjälen släpper frigörs metangas och koldioxid. Och när isarna ligger kortare tid under året återreflekteras inte solljus åter mot rymden. Ishavet håller därför på att Atlantifieras.

Men symbolåtgärder hotar också att lägga en död hand över Arktisområdet som ju är betydligt större än Svalbard.

I Longyearbyen pågår något av en existentiell utmaning när gruvsamhällesidentiteten går förlorad. Minnesmärken från gruveran återfinns i hela byn i form av rester från linbanor. Längs de spetsiga i kustbandet syns övergivna gruvsamhällen och i bergen skymtar kvadratiska små hål in till gamla gruvgångar. Och I Longyearbyen uppfattas omställningen från kol till diesel som en greenwashing. Varför importera diesel när det finns kol som är själva samhällets historiska existensberättigande. Ska vår ö bli en plats av historiska minnesmärken? frågar sig en fackföreningsföreträdare som vi möter.

Även näringslivet ställer den frågan. Omställningen till hindras när norska myndigheter betraktar tidigare gruvverksamheter eller polarstationer som kulturminnen där solpaneler och vindkraftverk helst inte ska sättas upp.

Och när internationella uppförandekoder - Arctic investment protocol enligt lokala företrädare bidrar till en bannlysning av investeringar i regionen bromsas både ekonomisk utveckling och grön omställning.

Ett kallt investeringsklimat och en kylig byråkrati - se där två återkommande hinder i kampen mot den globala uppvärmningen.