Swexit inget för LRF
Något har hänt med svensk EU-kritik. Det är inte längre blott radikala populister, enstaka excentriker eller politiska extremister som ställer sig avvisande till det svenska medlemskapet i EU.
Även en del mer nyanserade kritiker, som tidigare förenat tron på Europaprojektet med en konstruktiv kritik, har utvecklats åt en hållning som snarare leder tankarna till swexit.
En utveckling som går att se hos företrädare för etablerade riksdagspartier, men även för intresseorganisationer:
När LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson i maj luftade sin frustration över EU var det många som höjde på ögonbrynen. Det som yttrades i en intervju med honom i tidningen Arbetet var inte bara kritik mot hanteringen av en enskild sakfråga – i detta fall fortskridandet av processen för att införa ett direktiv om minimilöner –utan ett ifrågasättande av hela det svenska EU-medlemskapet.
Han gav uttryck för en önskan om en debatt om medlemskapet, efterfrågade alternativa och mer begränsade handelsblock, och kom med svepande utfall som att ”de i EU” är makthungriga federalister. Resonemanget andades mer swexit än vad man är van vid i Sverige.
Och i slutet av augusti kom likaledes tung kritik mot EU som sådant från tidigare ledande företrädare för LRF i ATL Lantbrukets Affärstidning, i en debattartikel med den talande rubriken ”Blir LRF första stora Brexitrörelsen?”
Även om de påpekar att de i grunden är varma anhängare av europeisk samverkan varnar de för att federalistiska tendenser och en för svenskt skogs- och lantbruk skadlig politik kan vända LRF från att ha varit ”tungan på vågen till Sveriges EU-medlemskap” till att bli en Swexit-rörelse.
”EU:s biodiversitetsstrategi och skogsstrategin har gjort många frustrerade.”
Att det finns sådant i Bryssel som underblåst denna utveckling står klart. EU:s biodiversitetsstrategi och skogsstrategin har gjort många frustrerade.
Det är en sammantaget beklagansvärd, och oroväckande, utveckling. En syn på EU-samarbetet präglad av de svagheter och felsteg som finns sprider sig i en tid när unionen kanske egentligen är viktigare än på länge: om det så handlar om förmågan att tillsammans lösa gemensamma och gränsöverskridande problem som flyktingkriser eller organiserad brottslighet, eller att stå med en enad röst gentemot alltmer opålitliga Ryssland och Kina.
Svenska EU-vänner har i för hög grad präglats av visioner om hur EU ska kunna användas för att förändra Sverige – för borgerligheten på 90-talet var drömmar om skattesänkningar och avregleringar som lockade – istället för just som en arena för samarbete kring gemensamma problem. När vindarna vänder varpå andra politiska visioner får överhanden försvinner därmed också det för många ursprungliga motivet för medlemskapet.
Europatanken bör handla mindre om ”hur kan vi använda EU för att förändra Sverige ovanifrån”, och mer om ”hur kan vi tillsammans med andra länder lösa problem som är för stora för ett enskilt land”.
Samtidigt måste det vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. En grundmurad tro på det europeiska samarbetet får inte utesluta en kritisk blick, eller en hållning att markera när utvecklingen går åt fel håll. Tron på och kritiken mot EU bör så att säga gå hand i hand.
Den kritik och frustration som LRF-veteranerna ger uttryck för bör tas på allvar, både i Sverige och Bryssel. Det vore nedslående om både facket och lantbrukarnas riksförbund utvecklas till organisationer som driver på en begynnande swexit-rörelse.
Thomas Hermansson
