Svik inte de förtryckta barnen
Förra veckan kom en intressant rapport av det sorgligare slaget. Jämställdhetsmyndigheten presenterade då sin delredovisning av rapporten ”Bortförda barn och unga”, vars slutrapport ska redovisas i oktober nästa år.
Vad det handlar om är alltså det omskrivna fenomenet där barn och unga i hederskulturella sammanhang förs ut ur landet för att i utlandet utsättas för hedersförtryck och hedersrelaterat våld. Det kan handla om personer som gifts bort mot sin vilja, könsstympas, eller skickas bort för att undkomma myndighetsbeslut om tvångsvård.
Rapportförfattarna har varit i kontakt med skola, polis och socialtjänst, och har gått igenom 171 fall. Resultatet visar på häpnadsväckande brister i kampen mot hedersvåldet.
Att dessa övergrepp förekommer i Sverige är känt sedan tidigare, och har uppmärksammats länge – inte minst i samband med de senaste årens debatter om integration och extremism. Att på allvar ta itu med detta har dock försvårats av den åsiktskorridor som länge stämplade dem som gav uttryck för oro eller ilska över förtrycket som islamofober eller främlingsfientliga.
En sammanblandning som fått skadliga följder, och som innebar att man i praktiken ignorerade ropen på hjälp från offren själva, eller kritiken från moderata muslimer. Det kan också tilläggas att oskick som barnäktenskap inte bara förekommer i Mellanöstern; det är också utbrett i bland annat Indien. Att måla upp kritik av hederskultur som islamofobi är fel på flera sätt.
Myndigheten kan nu i sin rapport visa att de konkreta fallen med hedersproblem inte bara är något som existerar under radarn – utan att det är mycket vanligt att svenska myndigheter har kontakt med konkreta fall men utan att agera preventivt.
”Svek på svek på svek från samhällets sida gentemot några av de mest värnlösa.”
Så många som sextiofyra procent av de barn och unga som tvingats utomlands för att giftas bort, utsättas för könsstympning eller undvika myndighetsbeslut var kända av myndigheterna redan innan dess. Bara i sexton procent av fallen har man lyckats skydda barnen genom att till exempel ansöka om utreseförbud.
Bland förklaringarna finns bland annat att anställda är rädda för att uppfattas som rasistiska, och att man undviker att ställa vissa frågor som hade kunnat visa att det förekommer hedersförtryck. Om debatten om hederskultur således har blivit mindre trång på senare år är det alltså uppenbart att folk fortfarande är präglade av det samhällsklimat som tidigare rådde.
Det finns till och med fall där personalen själv varit delaktig i hedersförtrycket och rapporterat om barnen till de förtryckande föräldrarna eller religiösa auktoriteter.
Svek på svek på svek från samhällets sida gentemot några av de mest värnlösa.
Enligt rapporten uppger en majoritet av de yrkesverksamma man talat med att kommunerna saknar tillräckliga rutiner, resurser och kunskap för att hantera hedersförtrycket. Skulden vilar tung på åsiktskorridorens väktare som genom sin verksamhet fördröjt möjligheten att göra skillnad för hedersförtryckets offer. Och ansvaret faller nu på den borgerliga regeringen att förverkliga dess ambition att bekämpa hedersförtrycket. Här behövs i sanning ett ”paradigmskifte”.
Ett paradigmskifte behövs också i kommunerna som lämnat barnen i sticket. Inga hedersförtryckta barn borde offras på grund av anställdas rädsla för att missuppfattas som rasister eller islamofober.
