Sverige är inget sekulärt land
”Sverige är sedan tjugo år tillbaka ett sekulärt land och det finns ingen rimlig anledning att någras religiösa värderingar ska genomsyra gemensam administration och lagstiftning om döden.” Det hävdar Humanisterna i en debattartikel i Dagens Nyheter (3/1). De driver att begravningsverksamheten ska avkristnas, avlidnas aska få förvaras i hemmen, att nationella ceremonier måste vara livsåskådningsneutrala under Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) ledning samt (återigen) att dödshjälpsfrågan behöver utredas.
Humanisterna verkar således fortfarande slåss mot det statskyrkosystem som upphörde vid millennieskiftets intåg och tycks betrakta kyrkan och kyrkliga företrädare som vore de kopior av biskop Vergérus i Ingmar Bergmans verk Fanny och Alexander.
Det är sällan man läser ett så tydligt exempel på total beröringsskräck för den kristna tron.
En hel del har Humanisterna dessutom fått om bakfoten, som att Sverige är ett sekulärt land. Sverige definieras förvisso som ett sekulariserat land, där intresset för institutionaliserad trosutövning krympt avsevärt, men faktum är att religiösa yttringar har ökat de senaste tjugo åren, bland annat till följd av invandringen. Vad skulle det tjäna till att våra egna traditioner och det kristna kulturarvet eroderade ytterligare?
Förslaget att begravningsverksamheten borde avkristnas är ogenomtänkt och orealistiskt. Hur ska exempelvis frågor om mark och kyrkogårdar hanteras? Ska kyrkans mark tvångsinlösas? Vidare finns det i Sverige regler för hur stoftet av de avlidna tas om hand och begravs. Det är en enhetlig ordning, som skapar trygghet för anhöriga och snarare har sin grund i ansvarstagande än religiösa föreställningar. Humanisterna menar att det kan bli ett trauma att inte få bevara en anhörigs aska hemma och sprida den hur man vill. Mot det kan ställas de trauman och konflikter det skulle innebära att pappas eller mammas aska spritts på ett sätt andra syskon motsatte sig eller inte ens kände till. Att varje trädgård är en begravningsplats är ingen god idé.
Artikelns återgivning av dödshjälpsdebatten är slarvig. Det finns en rad argument mot dödshjälp, som inte behöver bottnar i någon trosuppfattning.
Etiska argument, som det är öppet och möjligt för allmänheten att ta del av, tvärt emot vad Humanisterna påstår. Några sådana kritiska ståndpunkter är att en läkares uppgift är att bota, lindra och trösta, att kriterierna för läkarassisterade självmord riskerar att gröpas ur samt hur man ska betrakta det lidande som psykisk sjukdom innebär.
Så, bevare oss väl från en statssekularism där MSB tar hand om människans själ och ande. Och bevare oss från en råindividualism, där inte ens livets slut får ingå i ett större sammanhang, såväl mellanmänskligt och samhälleligt som – om man så vill – hinsides.
