Svensk export är bra för klimatet
Den svenska industrin hamnar ofta i blåsväder eftersom den anses motarbeta en klimatomställning. Industrins väsen – med produktionsmål, maskiner och stora byggkomplex – är för många svår att pussla ihop med den brådskande idealistiska, naturnära, och i någon mån antikapitalistiska, värld de strävar emot. På andra sidan står en påhejande liberal skara med en övertro till marknaden som menar att industrin och alla innovationer den påkallar automatiskt är goda.
Trots den senare gruppens poänger saknas en medelväg som inte bygger på orealistiska utopier, med medvetenhet om att perfektion är omöjlig och än mindre kan stressas fram.
Svensk industri är utsläppssnål och har goda exportmöjligheter. Svenskt Näringslivs rapport om klimatnyttan av svensk export visar att de redan idag överraskande goda bidragen för att nå de globala klimatmålen kan fördubblas fram till 2040. Bara Sveriges cementproduktion har 10–15 procent lägre utsläpp än globalt snitt och har enligt Naturvårdsverkets nya rapport om betong goda möjligheter att minska sina utsläpp ytterligare framöver.
Svensk export är av goda för den globala uppvärmningen eftersom produktionen av varor i Sverige är mer klimatsmart än den är i konkurrentländerna.
Parallellt med en sådan utveckling behöver en försiktighetsprincip råda och prägla klimatpolitiken. Innovationer och ny teknik är bra – men de måste också tillåtas att prövas och förbättras successivt på ett säkert sätt. Av historien vet vi att de mest långsiktiga lösningarna inte byggts över en natt, och därför är tid och omsorg av yttersta vikt även i en hållbarhetsomställning. Därav är stressande domedagsprofetior direkt skadliga, eftersom de påkallar åtgärder som inte beprövats nog. Detta i kombination med en liberal idealism där alla nya innovationer anses goda kan göra ytterligare skada.
Kombinationen kan istället ge människor och samhällen andra negativa effekter. Detta av teknik som inte säkrats, inte kan garantera resultat, eller att maskiner och teknik blir indraget i förtid i klimatets namn innan konsekvenserna av detta studerats nog. Hypotetiskt kan man i fallet med bet
”Parallellt med en sådan utveckling behöver en försiktighetsprincip råda och prägla klimatpolitiken”
ong tänka att principen om klimatsmart inte får överordnas materialets stabilitet och hållbarhet. Eftersom det i längden gäller bland annat byggnader som människor ska bo och verka i måste i första hand säkerheten garanteras.
Här kan det också vara viktigt att inse att även de förutsättningar vi delvis står med idag och de metoder som nyttjats under 1800- och 1900-talen vilka varit destruktiva för vår jord generellt inte gjorts så i illvillighet. Snarare har de skapats just utifrån att samhällen och innovatörer kastat sig in i något nytt utan att nog (kunna) överlägga konsekvenserna.
Strävanden då, efter bättre levnadsstandard, ny teknik och utveckling, som sökte svar på dåtidens problem, resulterade i negativa effekter för miljön. Likaledes kan de svar vi söker på dagens problem, om man dyker huvudstupa in i dem, resultera i andra effekter som nu är svåra att förutse.
Av den anledningen bör förvaltandet av jorden – naturen, och människorna och djuren som lever på den – alltid utgöra ett helhetsgrepp som inte bara ägnar sig åt att desperat täppa till läckande hål. När större medvetenhet nu finns kring olika metoders miljöpåverkan, kan samhället ta det till sig och följsamt, men eftertänksamt, ändra riktning i förvaltarskapets tecken.
