Stubbs seger bra också för Sverige

Det enda som antogs kunnat hota Stubb var att väljare som tidigare valt Centern och Sannfinländarnas kandidater skulle stanna hemma, medan Haavistos väljare ansågs vara mer benägna för att rösta. Men Stubbs ambition att skapa en bred väljarbas lyckades. Själv tillhör han den mer liberala fåran i Samlingspartiet, han var tidigt populär i de svenskspråkiga kretsarna och har sedan också lyckats att erövra röster från både mitten och höger.

Många talar om presidentvalet som ett rent personval. Det är att förringa politiska skiljelinjer, särskilt i ett land som är mer borgerligt än Sverige. Vallokalsundersökningen visade också att Haavistos partibakgrund låg honom i fatet. Värderingar spelade större roll än sakfrågor i detta val.

Och även om presidenten brukar riva sin partibok inför installationen är det notabelt att en president med rötterna i Samlingspartiet, Sauli Niinistö, efterträds av en annan politiker från Samlingspartiet. Socialdemokraterna är inte längre det givna presidentpartiet i Finland.

Det är också värt att understryka att en finlandssvensk står som segrare. Därmed skrivs historia. Stubb är den förste finlandssvensken på presidentposten sedan Mannerheim.

Själv definierar sig själv visserligen Stubb som tvåspråkig. Men valet av Stubb visar ändå att språkfrågan i Finland mist något av den laddning som den fick för inte så många år sedan. Att vara finlandssvensk har inte varit något som helst stigma i valrörelsen.

Populariteten beror i första hans på hans politik och på hans personlighet. Men kanske har också det existentiella hotet från öst åter enat nationen. Motståndet mot svenskan är mer lågmält, även från Sannfinländarna, när nationell sammanhållning värderas högre.

Just hotet från öst har tonat ned motsättningarna i kampanjen. Lägg därtill att i ett val som gäller rollen som statschef och samlande symbol så hör invektiv och smädelser inte hemma i debatterna. Att valet stått mellan en liberalkonservativ finländsk borgerlig företrädare och en grön mittenliberal har också lett till ett fokus på personlighet, men aldrig till polarisering.

Men debatten har också lyft fram utrikespolitiken för ett för det demokratiska samtalet välgörande sätt. I Finland är det intressant nog den gröne Haavisto som kritiserat Stubb för att vara för försiktig i sin inställning mot Kina. När får vi en motsvarande Kina-debatt i Sverige?

Men i de frågor som rör just själva presidentämbetet - utrikes- och säkerhetspolitiken - var skillnaderna mellan Stubb och Haavisto små. Finland kan inte beskrivas som ett delat land, även om siffrorna skulle antyda det.

Det är också värt att bedöma att även om det knappast lär uppstå någon klyfta mellan en president från Samlingspartiet och en statsministern med etikett Samlingspartiet så är det riksdagen som har sista ordet vid en konflikt mellan regering och president.

Den finländska presidentvalkampanjen har fört det goda med sig att svenskar ägnar intresse åt angelägenheterna i Finland och inte som det ofta annars är tvärtom. Med Stubb som med sin bakgrund ständigt påminner om ett gemensamt historiskt arv finns det goda förutsättningar för ett fortsatt ökat svenskt intresse för skeenden i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Lahti.

Liksom för ett intensifierat nordiskt samarbete när alla nordiska stater också snart är medlemmar i Nato.

Inte för inte som Samlingspartiets Risto E.J. Penttilä talade om ”Kalmarunionen” i Svenska Yles sändning denna valkväll.