Stolpkrav som kränker äganderätten
Anta att ett företag självt äger och använder en byggnad med tillhörande parkering. Företaget anser av olika anledningar att det inte behöver några laddstolpar för elbilar. Då kommer företrädare för kommunens byggnadsnämnd. ”Ni måste ha minst en laddningspunkt”, säger de. ”Visst, det blir en investering som varken ni eller någon annan har någon nytta av. Men eftersom ni är så stora att ni har fler än tjugo bilplatser samt att kostnaden för en laddningspunkt är relativt liten, runt 40 000 kronor, så är den negativa ekonomiska konsekvensen ändå begränsad.”
Precis så håller det på att bli. I förra veckan kom regeringens lagrådsremiss om genomförandet av EU:s ändringsdirektiv om byggnaders energiprestanda. Här har på ett märkligt sätt slunkit in krav som inte har något med energiprestanda att göra. I plan- och bygglagen ska framöver stå att ”laddning av elfordon” är en av de tekniska egenskaper som byggnader i Sverige ska ha, tillsammans med sådant som brandsäkerhet och bärförmåga.
Kravet ska dessutom för somliga gälla retroaktivt. Boverket räknar med att 50 000 befintliga byggnader kommer att omfattas fram till år 2025, då kravet ska vara uppfyllt. Även om kostnaden för varje enskild installation är liten, kommer åtgärden sammanlagt att kosta fastighetsägarna två miljarder kronor enligt myndigheten.
Detta kan inte betecknas som något annat än ett stort ingrepp i äganderätten. Fastighetsägarna drabbas av krav och kostnader för något de överhuvudtaget inte bär ansvar för, nämligen den svenska transportpolitiken. Inte ens på egna meriter är förslaget särskilt verksamt. Man räknar med att 56 000 konventionella bilar kommer att bytas ut till laddbara. Det skulle innebära en utsläppsminskning motsvarande 0,5 procent av de totala svenska utsläppen.
Det finns två huvudsakliga argument för stolpkravet. Det ena är att EU kräver det, det andra är att utbyggnaden hade skett i alla fall. Vad gäller EU är det här som annars förödande att unionen får stå för alla byråkratiska pålagor. Svenska politiker har varit med längs hela vägen.
Det andra argumentet belyser snarare stolpkravets absurditet. Det som sker på marknadens premisser, där utbud möter efterfrågan, är garanterat mer legitimt och resurseffektivt än det som sker till följd av godtyckliga statliga krav.
