Statens korta kulturarm är problemet
En ansvarig konstnärlig utgivare i kommuner och regioner är utredaren Mats Svegfors recept för hur principen om armlängds avstånd ska säkras när staten via den så kallade koffertmodellen ger kulturanslag som sedan fördelas regionalt och lokalt.
Mats Svegfors, med uppdrag på meritlistan som tidigare chefredaktör för obundet moderata Svenska Dagbladet, landshövding och vd för Sveriges Radio, vill med detta garantera kulturens frihet, det vill säga att att politiker i nämnder inte ska kunna styra en konstutställnings utformning eller en teaters scenprogram.
Modellen är hämtat från medievärlden där en ansvarig utgivare för en tidning har ett ensamansvar för allt som publiceras. Ingen styrelse eller vd har därmed rätt att lägga sig i publiceringar. Det skyddar det fria ordet och tryggar den redaktionella friheten. En modell som tjänat oss väl.
Utredningen Så fri är konsten tillkom också efter en rapport från Myndigheten för kulturanalys som uppmärksammade hur principen om armlängds avstånd mellan politik och utövare på många håll krackelerat. Väl att märka. Även om kommuner och regioner fick kritik gavs stort utrymme över den misstro som kulturutövare riktade mot Kulturrådet, Filminstitutet och Konstnärsnämnden där villkor för bidrag kan omfatta att konstnären tillämpar genus, mångfalds eller normkritiska perspektiv.
Mats Svegfors fick emellertid inte av S-regeringen i uppdrag att utreda verktyg för att hindra den statliga armens styrning av författare och filmskapare utan arbetet inriktades helt på kommunernas och regionernas verksamhet.
Det var att låta bisaken bli en huvudsak. Att kommuner ofta använder kulturpolitik för att exempelvis locka turister eller sättas på kartan vittnar om ekonomismens betraktande av kulturen som ett instrumentellt värde. Exempel på direkt inblandning i konstens frihet från kommunernas sida förefaller dock vara få - om än för många. Men att reglera kommunernas verksamhet när det är statlig politisering som är huvudproblemet framstår som en avledningsmanöver. Ska anti-politiseringspolitiken vara trovärdig kan den inte bara inriktas på radikala SD-politiker som på kommunnivå visar noll och ingen respekt för kulturens frihet. Den måste också se problematiken med hur den statliga styrningen utformats.
”Att ge enskild tjänsteman i en kommun en lagskyddad ställning går inte i linje med den kommunala modell som Sverige har i dag där politiker har det direkta ansvaret för verksamheten”
Att ge enskild tjänsteman i en kommun en lagskyddad ställning går inte i linje med den kommunala modell som Sverige har i dag där politiker har det direkta ansvaret för verksamheten och där valda ombud ska svara för alla viktiga beslut. Det är nämnder som ansöker om tvångsplaceringar av barn. Det är politiker som fattar beslut om bygglov. Och även med en enskild ”utgivare” för kulturen är det nämnder som fattar beslut om anslag.
Svegfors är långtifrån ensam om att i kommunal verksamhet vilja framhålla professionens beslutanderätt. Det är en pågående trend just nu. Statsminister Ulf Kristersson har tidigare talat om att flytta frågor inom socialtjänsten från förtroendevalda till tjänstemän. Samtidigt är baksidan att tjänstemän inte kandiderar i val och att det blir svårare att utkräva ansvar från väljarnas sida. Hela idén med kommuner är att beslut fattas av kommunmedlemmar för kommunmedlemmar.
Ett annat problem är också att tillsättandet av ”ansvariga utgivartjänster” kan politiseras i kommunen, särskilt eftersom personen får en mycket stark ställning som politiskt oberörbar. Det går faktiskt inte att tänka bort att kommuner med olika färg också kan driva olika typer av kulturpolitik. Precis som att det var olämpligt av en regering som den rödgröna att genom anslag styra kulturens innehåll, men det var naturligtvis aldrig olagligt.
