Starkt EU för starkare stater
Vårt Europa gör oss starka. Rubriken för de tyska kristdemokraterna EU-valsmanifest fångar vad valet på söndag borde handla om, vad syftet med medborgarens röst borde vara.
Varför är det särskilt viktigt att vara starka just nu? Därför att det finns en värld utanför Europa också, ett faktum som inte riktigt har kommit fram i valrörelsen. Den världen domineras nu av stater som inte strävar efter frihandel, regelbaserat utbyte mellan stater eller ens frihet. Trots den svenska fixeringen vid USA och Trump, är det som om innebörden av att USA går i isolationistisk och protektionistisk riktning har sjunkit in.
Enskilda europeiska länder kan inte forma globaliseringens utveckling. Som grupp, däremot, blir staterna starka. Ett försvagat EU innebär att också medlemsstaterna blir mer utsatta.
Vilket intresse finns det i att just europeiska stater ska bli starka tillsammans? På den allra mest grundläggande nivån är det geografin som förbinder de europeiska länderna. Inför Brexit fanns en idé om att Storbritannien skulle kunna ta täten i något nytt globalt nätverk med länder i andra världsdelar. Men ekonomiskt är Storbritannien, liksom alla EU-länder, närmast förbundna med varandra.
Det finns dock även en kulturell dimension. Det hävdas ibland att européer inte har något gemensamt, att kulturerna inom EU är så olika och de enda vi har något gemensamt med är våra landsmän. I valrörelsen har det ibland framstått som om de andra EU-medborgarna drivs av en vilja att avveckla svenska seder och rättigheter.
Men skillnaderna ska inte överdrivas. Dels finns en gemensam historia, dels finns en i olika utsträckning genomförd gemensam samhällsmodell i form av den sociala marknadsekonomin. När denna modell utsätts för systemkonkurrens är det i gemenskap som EU:s medlemsstater kan hävda sig.
I Europatanken ligger att EU:s medlemsstater kan och måste bli rikare tillsammans. Ju starkare våra grannländer är, desto mer kan Sverige exportera. Samtidigt är befolkningsutvecklingen både i de nya medlemsländerna och i det krisdrabbade Sydeuropa alarmerande.
Av denna anledning är sammanhållningspolitiken så avgörande. Investeringar i exempelvis infrastruktur är vare sig ett ”bidragsregn över Östeuropa” eller ett lämpligt redskap för att driva igenom värderingsskiften, utan investeringar för framtida europeiskt välstånd.
EU är ett historiskt projekt, ett överstatligt samarbete som syftar till att göra medlemsstaterna starkare. Att somliga partier vill avveckla alltsammans är väl känt.
Men en lika stor risk att tvinga in för mycket i samarbetet. De som har velat göra EU-valet till ett ”värderingsval” underskattar mångfalden av värderingar i Europa och att svenska värderingar inte utgör något självklart centrum.
Statsminister Stefan Löfvens idé att ta ifrån medlemsländer deras vetomöjlighet mot en gemensam europeisk migrationspolitik är en pyramidal felbedömning. En union som inte grundar sig på god vilja upphör till slut att vara en union.
Att tvinga igenom gemensamma lösningar på områden där det saknas förutsättningar för konsensus gör inte Europa starkare, och därmed inte heller de enskilda medlemsstaterna.
Under ett flertal år har man utifrån kunnat betrakta hur en stabil demokrati som USA slits sönder av kulturkrig. EU är, trots allt som påstås om Bryssels makt, en väsentligt bräckligare skapelse. Ett sista skäl att rösta borde vara att hindra ett kulturkrig som annars blir slutet på den europeiska unionen.
